Lathet eller psykisk ohälsa? Långt...

Jag tycker rent spontant att det låter som om hon mår dåligt.. (men det är ju svårt att avgöra utan att känna henne)

Jag mådde själv väldigt dåligt första tiden efter förlossningen, och orkade inte göra NÅNTING förutom att surfa typ..
Jag var otroligt trött, orkade knappt resa mig upp ur soffan.

Det blev mycket bättre när jag fick komma och prata med en psykolog. Eftersom din vän även har en depressiv bakgrund så är risken ganska stor att hon fortfarande är deprimerad.

Hon har tidigare vägrat terapi etc... Hur ska hon komma till rätta med sitt tillstånd om hon vägrar ta emot hjälp?

Jag mår dåligt över situationen. Jag har en klump i bröstet när jag tänker på henne och hennes familj.

Har du pratat med henne om hur du upplever det??

Det är svårt det där.. Själv har jag mått dåligt stor del av mitt liv, men det var inte förrän nu jag ville ta emot hjälp. Jag kom till den insikten att jag var tvungen att göra det för min familjs skull.

Det kan vara väldigt skrämmande att ta steget att börja prata med psykolog, att börja rota i allt som man har försökt förtränga.
Försök peppa henne kanske? Säg att hennes barn och sambo (och hon själv) är värda en glad mamma och fru

Men det är verkligen svårt, för man måste våga ta steget själv.

Det första jag tänker när jag läser allt du skrivit är att min sambo borde se detta! Under min tid som föräldraledig påstod han - och gör fortfarande - att jag är lat som inte håller hemmet i toppskick, dvs skinande rent. Det är hyfsat städat hos oss, måste jag tillägga.

Jag mådde dåligt tiden efter förlossningen och orkade ibland inte städa, men det var aldrig svinaktigt hemma hos oss, inte ohygieniskt men mycket rörigt. Jag kunde inte ta mig för att fixa för jag var så nere, kunde inte vara lycklig över vår barn etc. När jag ser tillbaka på den tiden så vet jag att jag inte var lat, jag mådde rent ut sagt skit och grävde ner mig ännu mer pga att jag vara "lat" och inte dög till något, tyckte jag själv.

Jag tror inte att din vän är lat. Man kan nog inte vara så lat att man låter hemmet falla ihop så som du beskriver. Hon mår nog dåligt precis som jag gjorde, ja hon mår nog ännu värre med tanke på hur ohygiensikt det verkar vara hos dem. Mår man bra och är lycklig så tror jag inte att man kan leva i en sådan röra! Hon kan nog helt enkelt inte ta sig för saker och ting pga att hon mår dåligt. Kanske gräver hon ned sig ännu mer när hon ser röran och allt blir bara en ond cirkel.

Se till att hon vet hur mycket du bryr dig om henne! Ta med dig en skurhink, mopp och lite såpa och försök få med henne på noterna. Kanske lite fikabröd som ni kan unna er i pauserna.

Lycka till!!

Nej, av rädsla för att hon ska bryta kontakten med mig. Det är så känsligt. Det finns yttre omständigheter jag inte vill gå in på av risk för igenkänning som gör att jag värderar vänskapen högt.

Det här är inget som kommit efter förlossningen. Denna röra har hon levt med hela sitt liv. Ja, hon är inte uppvuxen med en sådan röra, men sedan hon blev gammal nog att ta ansvar för sitt eget rum har hon levt i sin svinstia. Hon har antagligen mått dåligt en stor del av sitt liv. Varför vet jag inte. Det finns några omständigheter som kan ha påverkat, men de kan inte vara hela förklaringen.

På något vis tänker jag mig att hennes inre avspeglas i hennes yttre miljö...

Att uppmuntra hjälper nog inte. Det finns andra i vår närhet som försökt ta tag i det och inspirera henne, men det hjälper inte.

Men hur hade du tänkt dig att hjälpa henne då?

Det kan ju finnas saker om hon inte berättat om, som gör att hon mår dåligt. Alla saker vill man ju inte berätta för andra..

Hon behöver definitivt nån form av hjälp om hon mått såhär dåligt länge.
Det är inte möjligt att du eller hennes sambo kan prata om problemet med deras BVC-sköterska, så kanske hon kan försöka få igång ett samtal med din vän?

Det är ju det jag inte vet... Jag känner mig uppgiven och förtvivlad. Jag vet ärligt talat inte vad jag KAN göra! Hon behöver stöd och hjälp, men ingen kan ju tvinga henne.

Jag till och med oroar mig för att socialen ska börja utreda dem om de får veta hur deras hem ser ut...

Även om soc blir inkopplat så är deras främsta uppgift att hjälpa familjen att komma på fötter igen. Jag tror de förstår att hon mår dåligt.

Kanske ger det henne motivation att söka hjälp, så att hon inte blir av med barnen? För barnen ska inte behöva växa upp i ett sånt hem..

Ni har så rätt, men detta är så svårt. Hon ger ju inte sken av att må dåligt, så det är väl därför jag ibland blir irriterad (inom mig) och tänker "ta dig i kragen och skärp till dig, människa!". Samtidigt förstår jag att en människa som bor i en soptipp inte mår bra.

Tänk om tex soc inte ser att hon mår dåligt utan tror att hon försummar dottern? Tänk om de tar dottern i från henne? Hon lär ju knappast må bättre då.

Det är så många tankar som snurrar inom mig...

Tack för att ni försöker ge mig insikt och perspektiv på problemet!

Det är ganska ofta som en depression inte syns på utsidan. Många gånger ser man inte mer än bristande engagemang och ork.

Tänk såhär:
Det värsta som kan hända är att de tar barnet tillfälligt, tills hon har fått ordning på sitt liv.
Men är det verkligen så illa, för barnets skull är det kanske till och med positivt?

Men, jag tror inte de kommer ta barnet utan vidare. Barnet har ju faktiskt en pappa som anstränger sig till det yttersta för att få vardagen att gå runt och som bryr sig.

Pappan har som sagt resignerat... Han är ju betydligt mer engagerad än min vän, men ändå... Han bidrar ju också till röran.

Tack för ditt svar, iaf. Jag behöver nog ta in ditt/era råd och berbeta dem lite innan jag kan besluta mig för vad jag ska göra.

Ja absolut. Tänk igenom saken!
Men nån form av hjälp MÅSTE hon ju få, för det kommer inte ordna sig av sig självt..

Vet fortfarande varken ut eller in... Funderar på att prata allvar med någon som står henne ännu närmare och se om vi gemensamt kan komma fram till något... Eller är det dumt? Kanske hon blir sårad över att vi gått bakom ryggen på henne...