Är adoption moraliskt rätt eller fel?

Pellinell!

Du är helt fel ute i dina antaganden. Att adoptera är ett sätt att få barn på och verkligen inte sämre än att föda dem själv. Det handlar inte om att "hjälpa" ett övergivet barn, utan som adoptivförälder är det samma längtan som driver oss att adoptera som dig att skaffa biologiska barn. Man vill ha en familj att älska. Att världen sedan ser ut som den gör och att barn överges är en annan sak som inte alltid är så lätt att påverka. Men barn har som i alla tider inte altid varit så efterlängtade som de borde vara och omständigheter har gjort att barn har övergetts. Att dessa övergivna barn får ett hem är väl inget omoraliskt i sig. Det är en glädje för båda parter.

Själv är jag glad att jag inte fick några biologiska barn, för om jag hade fått det, hade jag kanske aldrig adopterat och då hade jag inte fått den underbaraste dotter i världen som jag faktiskt har! Och henne skulle jag inte byta bort mot hundra biologiska barn...hon är min! Och hon är så älskad och efterlängtad som en människa bara kan bli!

Vissa människor sätter upp barriärer och menar att vi människor skulle vara på något sätt annorlunda bara fär att vi råkar vara födda på andra sidan strecket i kartboken. Vissa pratar fortfarande tillochmed om "raser". När man har varit ute i världen så märker man att vi människor är förbaskat lika varandra var vi än bor. Det finns inga människoraser utan olikheter är ju bara "släktdrag", men syven och sist är vi alla släkt oavsett var vi bor.

Vad vill jag säga med detta jo ibland får man höra (jag kunde inte undgå att läsa in lite tendens av denna fråga i din tråd) " hur kan man dra hit en stackare från Kina, hon är för olik vårt samhälle det blir problem, är det inte bättre att hjälpa på plats" Jag svarar bara goddag yxskaft. Jorden är en liten kula i universum och vi är världsmedborgare. Vem har rätt att sätta gränser?, vad är vårt och vad är deras?, Vems vatten flyter i haven? Vems är regnet? och vems är himlen?....hallå.... om ett barn far illa någonstans så är det alla vår skyldighet som vuxna att se till att detta lilla barn får den trygghet och de basala behov som vi människor har tillgodosedda, spelar det sedan någon roll om jag är vit eller svart, gul eller röd...är det plötsligt bara utsidan som räknas. För många av oss är det insidan som är det viktigaste.
Alla barn är allas barn och alla människor på jorden hör i hop, som en del i något mycket större.
Vidga dina vyer och titta ut på stjärnhimlen!
Att kunna älska är den största gåvan och jag har fått den största nåden att älska en dotter!