Är adoption moraliskt rätt eller fel?

Ok..nu erkänner jag att jag blev väldigt stött och sårad av tråden till att börja med. Men så ska jag försöka se tankarna utifrån TS perspektiv och inte läsa in att TS är ute efter att prococera utan bara vill diskutera. jag tycker dock att många har svarat bra på frågan:

T.ex: I en perfekt värld adopterades inga barn bort utan de skulle få stanna hos sina biologiska föräldrar. Ja..det vore antagligen den mest perfekta lösningen. Nu ser världen inte ut sådan utan barnen slutar på gatan med hemska öden till följd. Därför tycker jag såklart att adoption är rätt utifrån hur världen ser ut i dag.

Det är absolut inget fel i att adoptera barn om man redan har biobarn om man gör det för att man vill ha fler barn...
Vi är ett av många par som inte kan få biologiska barn utan en massa lååånga behandlingar som vi hoppar över eftersom det finns ett bättre sätt att få barn på: adoption. Och vi adopterar av samma anledning som vi ville bli gravida: Vi vill ha barn! Vi vill bli en familj! Räddar vi ett barn från ett hemskt barnhem så är det bara bra. Men först och främst är det för att få barn. Ett helt klart egoistiskt motiv! Men jag väljer också att bli adoptivföräldre eftersom jag tror att vi båda kan ge det barnet allt det inte fick i början av livet. Det tror förhoppningsvis utredarna och landet med...

Dessutom tycker jag att det vore bättre om fler svenska barn kunde adopteras istället för att skyfflas runt på olika fosterhem...vilket jag personligen inte tycker är det barnets bästa.

OCH för att erkänna mina innersta, mörkaste tankar så visst funderar man på om man gör RÄTT som hämtar ett barn från ett annat land. Men jag tror som sagt ändå att ett barn får det bättre hos oss än på barnhem eller på gatan.

silentwings: Men så är det!! Vi som adopterar gör det av samma anledning som bioföräldrar föder barn, inseminerar eller tar spermier från en donator! För att vi ska få barn! Men att man skulle skaffa barn bara för att göra något gott i världen är helt fel anledning. Då skaffar man inte barnet för att man vill ha det utan för att man vill känna sig duktig! Och fakta är att om enda anledningen till att du vill adoptera är för att hjälpa barnet så FÅR du i dag avslag av utredarna. Skulle vara lika dumt om bioföräldrar skaffade barn ENDAST för att barnet ska kunna donera organ till en sjuk släkting.

Sen skrev du:
 
"Jag fattar inte vad skillnaden ar att vissa "vill sa garna bli en familj men kan inte fa egna darfor adopterar vi" och "jag vill ha barn men adopterar hellre an satter ett eget till livet nar sa manga barn behover ett hem".

Detta har inte att göra med barn som hjälpprojekt och det jag skrev ovan om avslag. Skaffar man barn för att man vill ha barn, ha fler barn så kan man adoptera. Det spelar oftast ingen roll om man redan har biologiska barn. Dock kräver en del länder att man har intyg på att man har svårt att få barn biologiskt men det får ju stå för det landet.

"By the way, angaende tacksamhetsskuld. Ar det inte en storre press pa barnen som vet, nar de ar aldre atminstone, att deras foraldrar "bara" tog dem for att de inte kunde fa egna barn an ett barn som vet att det blev adopterat for att foraldrarna ville hjalpa och valde dem trots att de kunde fa egna barn?"

Då man adopterar är detta ens förstahandsval. Vägen dit kan vara längre för vissa än för andra och många behöver gå krokiga väger över ivf mm mm innan de blir redo för det ansvar som ett adoptivbarn innebär. Dessutom är adoptivbarn "ditt eget".

silentwings: Nej gud!! Det var ju precis det jag skrev! Man skaffar ju INTE barn för att vara duktig MEN de som har yttrat den åsikten att man visst skulle kunna göra det skulle inte kunna bli godkända. Du skrev ju själv att du inte tyckte det var något fel i det!

Och du har fel! För det jag menar är att då man bestämmer sig för ATT adoptera så ÄR det ens första val även om man först försökt få barn själv, genomgått ivf eller dylikt! Jag försökte få barn i sänge först men nu ska jag adoptera och då vill jag ABSOLUT inte bli gravid. NU är adoption mitt första val!
Sen kan det ta år att komma fram till det beslutet och att bestämma sig för adoption är faktsikt inget enkelt val för alla. Men då man väl bestämt sig finns inget annat!

"Det ar klart att adoptivbarnet ar ditt eget, har aldrig menat nagot annat."

se: ."..for att de inte kunde fa egna barn an ett barn som vet att det blev adopterat for att foraldrarna ville hjalpa och valde dem trots att de kunde fa egna barn?"

Jag skulle desutom aldrig säga det på det sättet till mitt barn: "Joo..du vet att vi adopterade dig för att vi inte kunde få egna barn". Då kan det ju inte känna sig mindre älskat för den sakens skull, eller hur?!

Motivet är att jag vill ha barn. Adoption är det bästa sättet för oss! VI har tur som får CHANSEN att adoptera. Barnet är vår lycka...vi kan bara hoppas att vi blir barnets lycka!

VAd jag menar är att adoptivbarn inte är något sista val då allt annat misslyckats. Men jag förstår att du kanske tror det....det kan vara lite svårt att ta till sig om man inte upplevt det själv!

Sedan vi bestämde oss för att adoptera är det första gången som jag är säker på att jag kommer att få bli förälder och uppleva lyckan som det innebär! Inte ens inna jag visste att det fanns något fel på oss har den känslan funnits hos mig!

Man kan säga att ödet eller lyckan förde oss samman! Jag är i dag GLAD att jag inte kan få biobarn! Den känslan ska jag föra över på barnet oavsett om vi gått en lång, krokig väg för att hitta varandra!

silentwings: Ja..är de tacksamma för att de känner detta själva? Eller har föräldrarna antytt att de ska vara tacksamma för att de togs om hand. Det är en viss skillnad i det. Jag hoppas såklart att mitt barn ska känna sig såpass svensk att det är glad för att vara i Sverige. På samma sätt som man kan vara glad eller tacksam mot sina bioföräldrar (Gud?) att det var just jag som blev född. Nog inser du varför man inte ska adoptera bara för välgörenhet?

Lilith: det Maisie menade var nog att det är svårt att som svensk diskutera varför det går till si eller så i Irland. Inte att man inte skulle kunna diskutera adoptioner från andra länder till Sverige utan adoption till ett annat land. Vi vet ju inte vilka lagar som gäller där eller hur noga utredningen går till. Det du beskriver låter hemskt men jag är tveksam till att detta skulle kunna ske i Sverige. Precis som jag litar på att de organisationer och den myndighet man går genom i Sverige har så pass bra koll på länderna, barnhemmen och barnen så att det inte pågår något fuffens där!