Är adoption moraliskt rätt eller fel?

TS, jag är ganska så säker på att denna tråd delvis har sin grund i ett inlägg från mig i din GB.

Först vill jag bara säga att ja, du _sårar_ nog de flesta som adopterar med ditt inlägg genom att ifrågasätta hela deras familjebildning. Jag blir oerhört illa berörd av att läsa en tråd där du säger att mitt sätt att bilda familj är fel.

Du har både i min Gb, en anna tråd och även här skrivit att du inte vet så mkt om adoption. Jag har försökt bemöta dina helt felaktiga och ytterligt befängda påståenden om väntetider, pengar, mindre önskade svarta barn, barnhandel mm på ett sätt som jag trodde du skulle förstå. Men icke.

"De som adopterar säger alltid att de gör det för att hjälpa ett oönskat barn, "
Jag rekommenderar dig att gå in under adoptionsforumet och läsa i ett _flertal_ trådar där. det är nämligen PRECIS tvärtom, det är okunniga människor utan grundläggande kunskaper om adoption som tror att det är anledningen till adoption. I själva verket är "välgörenhetstanken" grund för avslag. Dvs säger man till en utredare att man vill hjälpa ett barn så blir det ingen adoption. Barn ska vara välkomna för att de är barn och inte för att de är välgörenhet.,

Dessutom är det en ofta spridd felaktighet att adoption alltid sker _från_ fattiga länder till _rika_ länder.

Nu orkar jag inte tjafsa mer med dig om detta utan hoppas att du ska bemöda dig om att faktiskt ta reda på vad adoption innebär innan du slänger ut påståenden som inte har ngn grund i verkligheten.

Etiska frågor i samband med adoption är i högsta grad ngt man kan diskutera (och som _bör_ diskuteras) och som även är en stor del av den utbildning alla blivande adoptivföräldrar idag går igenom. Men de ska ske på saklig grund och inte på helt felaktiga premisser.

Jag tror det är väldigt vanligt när man inte är insatt i adoption att man utgår från _föräldrarna_ och inte barnet. Jag gjorde det själv innan jag visste hur adoption går till. Vad ni måste förstå är att alla adoption utgår från _barnet_, som adoptivförälder är man inte mer än sökande till ett adoptivbarn. Det är alltså inte ett barn som väljs ut till adoptivföräldrarna utan adoptivföräldrar som väljs ut till ett viss specifikt barn.

Så här går det till i de flesta länder:
Ett barn överges (direkt av modern/släkting på banhemmet eller upphittas någonstans)
Om barnet är upphittat söker man efter modern eller släkting, genom t ex annonser i tidningar och polisen.
Därefter söker man efter en adoptivfamilj i _hemlandet_. Man försöker alltid hitta en inhemsk adoptivfamilj först, om det går.
Om man inte lyckas med detta söker man efter en utländsk adoptivfamilj.
Som svensk kan man alltså ansöka om att bli godkänd som adoptivfamilj till detta barn.
Det är inte barnet som väljs ut, utan adoptivföräldrarna. Om man vill adoptera kan man alltså ansöka om adoption men adoptvföräldrarna är faktiskt sekundära i själva processen. Man tittar på tidigare erfarenhet av barn, antal barn i familjen, mm, speciellt om det är ett barn som har särskilda behov. I Kina lär man scanna in bilder för att hitta ev fysisk likhet (!).

Tanken bakom adoption är att det _alltid_ är bättre att bo med de biologiska föräldrarna, men om detta inte går ska man försöka hitta en familj till barnet så att det ska slippa växa upp på institution. Motivet bakom föräldrarnas adoption ska vara att de vill ha ett barn, inte för att de vill hjälpa barnet.

När man väljer adoptivföräldrar tittar man på ekonomisk, fysisk, social status, livsåskådning, värderingar, släkt och vänner, mm, allt för att _barnet_ ska få en så potentiellt bra uppväxt som möjligt. Det är alltså inte så troligt att man hamnar i en betongförort om man blir adopterad.

Lillith: "Fast just de två är ju två helt olika frågor som inte hör ihop. Korruptionsfrågan är en fråga som vi diskuterade - hur kan man vara säker på att barnet inte är stulet?"

I Sverige har vi en myndighet som sysslar enbart med internationell adoption, MIA (www.nia.se). Deras uppgift är bl a att ha kontroll över de adoptioner som sker till Sverige. Adoption (till Sverige, som är det land vi diskuterar här) är inget som sker lite på en höft.

Lillith: "Den andra frågan är den om adoptionscenters syn på välgörenhet som motiv för att adoptera."

Adoptionscenter (AC) är en av alla de auktoriserade organisationer i Sverige som sysslar med det _praktiska_ runt adoptioner. De har inget inflytande över adoptioners var eller icke vara, och ACs eventuella "syn" på adoption är helt oväsentlig.

"Taget fr MIAs hemsida (om ngn orkar läsa...):
Verksamheten regleras av svensk lagstiftning och internationella konventioner. Sverige, liksom flertalet av världens stater, har anslutit sig till FN:s konvention om barnets rättigheter. Sverige har vidare, tillsammans med 67 stater, anslutit sig till 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Enligt de båda konventionerna ska internationell adoption ske med beaktande av barnets bästa.
Haagkonventionen bygger på ett system av samarbete mellan barnets ursprungsländer och mottagarländerna. Innan det blir fråga om en internationell adoption ska myndigheterna i barnets ursprungsländer utreda om barnet kan få en ny familj i sitt hemland. Om detta inte går ska de utreda om det är till barnets bästa att adopteras i ett annat land. Myndigheterna i mottagarländerna är ansvariga för att de blivande adoptivföräldrarna är väl förberedda och lämpliga att ta emot och adoptera ett barn från ett annat land. I Sverige sker detta genom en obligatorisk föräldrautbildning, hemutredning och socialnämndens beslut om medgivande. När adoptionen är genomförd har myndigheterna i mottagarländerna ett ansvar för att tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som barnet och dess nya föräldrar kan ha.
Adoption av barn till Sverige får förmedlas endast av auktoriserade sammanslutningar. Fem sammanslutningar har auktorisation av Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA), som också har tillsyn över verksamheten. En förutsättning för att en sammanslutning ska få auktorisation är bl.a. att den kommer att förmedla adoptioner på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt, utan vinstintresse och med barnets bästa som främsta riktmärke. När det gäller förhållandena i de länder Sverige adopterar barn ifrån är det viktigt att dessa länder har en reglering av internationell adoption, som beaktar de grundläggande principerna i FN:s barnkonvention och 1993 års Haagkonvention."

Lillith, jag vet att ni för (förde?) ett resonemang, men ett resonemang ska föras på saklig grund, eller hur? Inte bygga på en massa antaganden och felaktiga förutsättningar och föreställningar.

Sen är det ganska viktigt att man försöker förstå att alternativet för de barn som adopteras inte är att växa upp i sin biologiska familj, utan att leva sitt liv på institution för att sedan slängas ut på gatan när de är 18. Man kan tycka vad man vill om den ojämna relationen mellan nord och syd, fattig och rik, men det är de villkor som dessa barn lever under _idag_. För övrigt adopteras barn även från rika länder. Sydkorea är t ex med i OECD och räknas som ett i-land. Anledningen till att barn adopteras bort där är _sociala_, inte ekonomiska, detta gäller även i Östeuropa och i Kina (där adoption företrädesvis beror på ettbarnspolitiken och "skammen" att vara ensamstående mor). Sydkoreas samhälle är under förändring vilket gör att färre barn överges (och de har som plan att avbryta internationella adoptioner inom en överskådlig framtid), men det hjälper inte de barn som är övergivna i Sydkorea idag.

Lillith:
Problemet är att vi talar om två helt olika saker. Jag pratar om reglerad adoption så som det går till i Sverige, du pratar om barnhandel (baserad på info från irländsk media) som är en del av den internationella slavhandeln. Det är som att diskutera äktenskap mellan svenska män och kvinnor från t ex Östeuropa och sexhandel med kvinnor från samma länder.

Nej, barnhandel, eller för den delen modern slavhandel, är naturligtvis fel. Adoption som den går till i Sverige är "rätt".