Är adoption moraliskt rätt eller fel?

jag är för adoption.

jag känner dessutom inte en enda vuxen människa som inte känner sig utanför på ett eller annat sätt, för att inte tala om under uppväxtiden...

det finns ju också en massa barn här i sverige som blir fosterhemsplacerade, som känner sig ensamma utsatta och annorlunda.

ska dessa barn inte placeras då?

vad ska vi göra med alla oss vuxna?

jag tror att vi borde adoptera fler barn, göra adoptioner billigare och kanske adoptera två och två?

kanske vända oss om och le lite oftare i kön på konsum, i bilkön, på stan och på kafet så kanske vi känner oss mindre osynliga och mer med i gemenskapen?
eller?

med tanke, anna.