Är adoption moraliskt rätt eller fel?

Nu har jag ju inte läst tråden utan bara TS men vill ändå ge min bild av adoption.
Vi har två flickor från Estland, de kom till oss 4 och 5 år gamla. I Estland väljer man först inhemsk adoption och om det inte går så adopteras barnen utomlands. Dessa flickor var för "gamla" för att någon skulle vilja ha dem i hemlandet. Om de hade stannat kvar på barnhemmet, som var ett fint barnhem med bra personal, så hade de blivit "utkastade" när de fyllde 18 år. Efter det finns det ingen som frågar efter dem eller som kan hjälpa dem tillrätta i livet. Den socialarbetare som förde deras talan i rätten målade upp en mycket mörk framtid för dem om de inte hade fått en familj! Prostitution etc stod mycket högt på hennes lista över faror som lurar på ensamma barn i Estland.
Numera väljer fler och fler länder att försöka hjälpa barn och bio-föräldrar nationellt i första hand men det kommer alltid att finnas barn som inte har någon möjlighet att få en familj i sitt hemland. I dessa fall så kan det väl inte finnas någon som tycker att det skulle vara bättre att de fick tillbringa barndomen på ett barnhem i hemlandet hellre än i en kärleksfull familj utanför hemlandet, eller?

Jag vill upprepa att jag ännu inte läst igenom tråden (ska göra det lite senare när jag har bättre tid) utan att jag spontant replikerar vad jag kände när jag läste TS.

Visst är det kanske egoistiskt att tänka att "vi vill ha barn - alltså adopterar vi" men vi har aldrig känt att vi gör det för vår egen skull eller att vi gör barnen en tjänst genom att ta dem till Sverige. Barn behöver föräldrar - föräldrar behöver barn. När, var och hur barnen kommer in i föräldrarnas liv och tvärtom tycker jag är mindre intressant faktiskt.

Oj vad det snurrar i mitt huvud nu när jag läst tråden halvvägs - tar här en liten paus och lättar på trycket i skallen .
Lite OT kanske men som jag ser det i vårt fall, ja jag är kanske lite enfaldig, så anser jag att våra barn inte har förlorat sitt hemland utan de har fått ett hemland till. Min man och jag känner det som om vi också fått ett extra hemland i Estland. Vi har ju i och för sig den fördelen att barnen kommer från ett grannland. Vi kan åka till Estland över en weekend om vi skulle vilja det så på så sätt så har vi det väl förspänt. Förstår förstås att det inte funkar så lättvindligt för länder som ligger längre från Sverige. Våra flickor har två kusiner från Kina och de har tyvärr inte samma chanser att hålla tät kontakt med sitt hemland men nu var det alltså från vår egen horisont jag talar. Vi kommer att besöka Estland redan nästa sommar, har hittills tyckt att det vore bäst att vänta eftersom de bara varit här ett år och behöver tid att rota sig i sitt nya liv. Barnen ska få träffa sina gamla barnhemskompisar och personalen. Vi talar nästan dagligen om barnens förra liv och vi pratar också om hur bra det är att det finns barnhem för barn som inte kan bo hos sina föräldrar (vare sig det är bio- eller adoptionsföräldrar). Vi ser till att barnen är stolta över sitt hemland och när tiden är mogen hoppas vi att de ska lära sig estniska igen. Vi pratar ofta (på barnens villkor förstås) om att barnen är födda av en annan mamma och pappa och när tiden är mogen och barnen själva tar upp frågan så ska vi hjälpa dem att se om bioföräldrarna finns i livet och om det går att få fram något om dem.
Våra kinakusiner och deras familj gör på samma sätt. Barnen har fått ett extra hemland och även om de inte kan åka till Kina jämförelsevis lika ofta som vi kan till Estland så finns stoltheten över landet och människorna där (om man bortser från politiska värden).

Nu blev detta som sagt lite OT men jag ville ändå visa att man inte nödvändigtvis tar ifrån barnen något i och med att de byter land. Visst önskar jag att alla biofamiljer skulle kunna höra ihop för tid och evighet men över sjukdom, död etc kan vi inte råda någon av oss och då är det väl bra att adoptionsmöjligheten finns.
Jag ber om ursäkt att inlägget blev lite väl långt .