Är adoption moraliskt rätt eller fel?

Jag har inte hängt mer i diskussionen men jag måste bara säga vad jag tycker. Jag är själv adopterad, kom hit när jag var tre månader. Min erfarenhet är att det är otroligt att kunna adoptera. Jag har alltid känt mig som svensk, känt att mina föräldrar är de som tagit hand om mig  hela livet och de som älskat mig-INTE de som fött mig. Det krävs så mycket mer än att föda ett barn innan du kan kalla dig förälder. Det har inget att göra med biologi, det är kärlek. Visst vet jag de sominte trivts som adopterade, vi sätts ofta in i fack. Men jag vill inte att det ska ha en så negativ klang att adoptera och att vara adopterad. För mig har det varit det mest naturliga som finns och både jag och minbror som också är adopterad står våra föräldrar mycket nära.
Nu har jag fått två egna barn och jag växer då bara i min övertygelse om att adoption är rätt. Många av oss kan skaffa barn och tänker inte på det, men för många andra är det en mycket mer komplicerad procedur och att få adoptera är då underbart.
Visst ser man annorlunda ut, men vem gör inte det? Det hänger helt på hur man känner inuti, och att känna sig vilsen och att man inte hör hemma här tror jag lika gärna kan vara en känsla man kan ha som biologiskt född.