Är adoption moraliskt rätt eller fel?

Utopia: Jo, det tror jag med. Givetvis kan inte ett barnhem ersätta en familj, närheten, exklusiviteten.

Silentwings: Adoptionsscentrum m. fleras policy visar ju tydligt att det inte bara är någon "nagon idiot i varldshistorien" som velat adoptera i välgörenhetssyfte utan något mer eller mindre ofta förekommande.

Om någon säger till mig att den vill adoptera för att hjälpa hemlösa barn så TYCKER jag att det är välgörenhetsskäl, vad du sedan kallar det får stå för dig och du och jag behöver inte tycka lika. Faktiskt.

Utopia: ja sanningen är att den som i adoptionsprocessen anger att den vill hjälpa inte får adoptera. Man ska vilja ha ett barn, inte vilja hjälpa. Det kan tyckas som en bagatell men det är ganska viktigt tror jag, för häri ligger hela synen på barnet.

Ser den blivande föräldern barnet som en stackare från tredje världen som ska klappas på huvudet, ömkas och som ska spärra upp ögonen när den ser alla goda bullar på fikabordet - ja då är det fel inställning till barnet.
Vad jag förstått av adoptioner ska man inte se barnet annorlunda än ett barn man föder, inte någon som är från ett sämre land, "en stackare från Biafra" - ja du hänger med.

Adoption är och skall inte vara välgörenhet, inte handla om att hjälpa en stackare.

Jag tjafsar inte.
Du mår väldigt dåligt av att någon diskuterar det här med adoptioner, varför?
Du menar att "manniskor som tycker att det ar underbart att nagon ar villig att gora det jag och manga andra gor".
Jag tycker att det är fel inställning när man adopterar.
Det är inte ett katthem vi talar om, Silentwings.

JAG säger att du mår dåligt. Du blir väldigt arg och säger att jag tjafsar etc. Jag har inte lagt ord i munnen på dig.
Håll dig till TS nu.

Jag anmäler dumheter från och med nu.

En tant jag känner uttrycker sig exakt sådär, hon driver ett katthem: "Människor är så tacksamma över vad jag gör". Man ska inte adoptera barn för att få vare sig barnens eller andras tacksamhet. Easy.

Ja, här där jag bor adopteras en del barn inom själva landet. Samma gäller där, man ska inte ömka och inte vänta sig tacksamhet.

Och JAG är självgod

"Fran stallen och manniskor som tycker att det ar underbart att nagon ar villig att gora det jag och manga andra gor. Fran manniskor som inte vill nagot hellre an att deras barn far vaxa upp i min familj i landet dar jag bor med alla forutsattningar vi kan ge ett barn"

yes box

Är det emot FL:s regler att säga att en arg person är arg? Knappast.

Ah, lämnar diskussionen i väntan på nya infallsvinklar!

"Är barn en rättighet? Nej, kanske inte. Men ofrivillig barnlöshet kan man nästintill betrakta som en själslig sjukdom, och sjukdomar har man rätt att få vård för. Vad sägs om den konstruktionen?"

Intressant, Långväg, och en ny syn på OB som jag inte sett tidigare. Jag har lidit av OB och det ÄR ett depressionsliknande tillstånd. Det enda man tänker på är bebisar. Man köper barnkläder fast man inte ens är gravid. Får hugg i magen av barnvagnar på stan, kan inte glädjas åt att andra får barn utan den enda tanken är "Varför hon men inte jag"? Man funderar på vad man gjort för fel, varför man straffas. Om man kände allt detta i andra fall skulle man säkert kunna få hjälp att ta sig ur det.

Fast du Pellinell vet ju ändå hur det känns, du har ju dina egna erfarenheter.

Utopia skrev:

Pellinell skrev->"Som Lilith skrev tidigare i tråden finns ju tydligen ett klart samband mellan korruption och adoptionsfrekvens, vilket skrämmer mig oerhört. Hur vet vi att de statliga kanalerna är säkra?"

Men ska vi lösa detta genom att sluta med adoptioner till de som vill adoptera? Det har väl inte nåt att göra med vilka intentioner de som adopterar barn har? Eller jag har kanske missuppfattat nåt.

--
Fast just de två är ju två helt olika frågor som inte hör ihop.
Korruptionsfrågan är en fråga som vi diskuterade - hur kan man vara säker på att barnet inte är stulet?

Den andra frågan är den om adoptionscenters syn på välgörenhet som motiv för att adoptera.

Jag är nog lite trög, men jag förstår inte resonemanget om att den som inte vill ha barn ska adoptera - ? Adoptera gör man för att man vill ha barn. Andra skäl kanske finns men de ska inte väga tungt, knappt väga alls.

Smurfan: det var inte två frågor som jag ställde, utan ett försök till svar på Utopias resonemang. De två frågorna är sådant vi pratat om i tråden. Med adoptionscenter menar jag inte just organisationen Adoptionscenter utan alla organisationer som sysslar med adoption. Vem är det som utför intervjuerna och hemundersökningen då, om inte de? Det är väl hemundersökningen och samtalen med föräldrarna som avgör om föräldrarna ska få adoptera.

Utopia: Menar du så här - att om man vill idka välgörenhet genom att adoptera så vill man ÄNDÅ ha barnet? Alltså om man inte vill ha barn, men känner ett behov av att idka välgörenhet så skulle man inte välja just adoption, utan att skänka pengar, ta sig an ett fadderbarn etc.? Så att även om man anger en vilj att hjälpa ett fattigt barn som skäl för sin adoption så VILL man ha barn, eftersom man valt den vägen? Säg gärna om det är så du tänker att det fungerar.

Och det gör det nog - i de flesta fall numera. När jag var 6-7 år läste jag i Hemmets veckotidning om en kvinna som blivit fri från sin cancer och som tack till Gud (?) hade hon lovat att adoptera ett barn. Det är för mig FEL skäl till adoption. Men ok, kanske finns det hos många en tanke om att det finns så många barn på jorden som är ensamma, varför inte ta hand om ett av dem nu när vi vill ha barn, hellre än att kämpa oss blå för att få ett biologiskt barn. Det kanske finns ett uns av välgörenhetstänkande i det men så tänker nog de flesta - ?

Jag vet inte om det är viktigt att bo med just de biologiska föräldrarna, men jag tror att det som är svårt för adoptivbarn är separationen, först från de biologiska föräldrarna (som man iofs kanske inte har ngt minne av) och sedan separationen från barnhemmet eller den tillfärlliga familjen.
Det finns ju tom. barnpsykologer som menar att adoptivbarn inte nödvändigt ska gå på förskola (i senaste Vi föräldrar bland annat), så just detta kanske kan bli svårt för dem.
Jag tror att det var svårt i början när svenskar började adoptera, när en del adopterade var ensamma i sju socknar om att se utländska ut. Undrar om inte det blivit bättre nu med fler människor från andra länder i Sverige?

Se där, tack för fakta Jennie m ie.

Fast det är ju exakt det Utopia menar, Pellinell.

Undran om biologin? ja jag undrar också. Vet någon? Hur viktig är biologin för barn?

Astrid Trotzig skriver i sin bok om sin adoption och sökandet efter "rötterna" att blod är tjockare än vatten, men kärlek tjockare än blod.

Jag vet att du har svårt för den metaforen!

Meningen ska väl vara att man känner släktskapet, att även om man inte kommer överens inom en familj så gör blodet att man håller samman ändå, att man har känslor för varandra ändå.
Att blodet ger sammanhållning medan "vatten", det som är mellan en själv och andra som inte är släkt, inte ger de här känslorna.

Smurfan: Tyvärr är det inte så att samtliga barn som adopteras till västvärlden bor på barnhem. Det finns så kallade baby brokers som samlar upp barn på landsbygden för adoption. I Kina finns det grupper av mammor som försöker få tillbaka sina bortadopterade barn. Detta enligt en artikel i Irish Times.

Välgörenhetsaspekten är något som diskuteras i tråden, det var inget faktafel att ta upp det ämnet i mitt svar till utopia i inlägg 227.

Se här, förresten, ni som inte anser att en enda tidningsartikel är en tillförlitlig källa:

www.google.com/search&q=Baby+broker&btnG=Google-s%C3%B6kning&lr=

Otäck läsning! Iofs är det väl inte så att de barn som adopteras till Sverige gått igenom denna smutsiga hantering, men internationellt är det ett stort problem.

Ni kanske inte ska läsa en del av artiklarna, de är mycket obehagliga. Det blir som att jag genom att länka till sidan blev någon slags fanatisk anti-adoptionsaktivist, det var inte min mening.