Arg på sambon för att jag måste genomgå IVF...

Jag vet... det här är bara så fel...

Sambon kan ju inte på något sätt rå för att hans spermier är så få och så lata att vi inte kan få barn på naturligt vis. Och visst - jag har ju valt att skaffa familj med just HONOM som jag älskar så och skulle absolut inte vilja byta ut honom mot en mer fertil man, men ibland blir jag bara så FÖRBANNAD. Kan inte rå för det.. Tycker att det här det känns så J...A orättvist. Här går jag omkring och stoppar i mig mängder av hormoner (räknade ut att jag nu är uppe i 90 sprutor sedan början av året...) och får springa på otaliga läkarbesök, trots att MIN kropp är (/var) fullt frisk.. Det är JAG som får lida av biverkningar, trötthet, illamående och huvudvärk. Jag är den av oss som sätter karriären i spel pga av all frånvaro. Det är min hälsa som riskeras i det långa loppet (- vad kan biverkningarna tänkas vara på lång sikt när man manipulerar så med kroppen?). Ändå är det ju honom det är 'fel' på. Tycker det är orättvist..

Önskar så att jag slapp känna som jag gör. Vet att det INTE är schysst av mig att tänka så här, men jag mår så dåligt...

Och om det här försöket inte heller fungerar (tredje och sista) så måste jag avstå från att få biologiska barn, trots att jag egentligen skulle kunna få barn. Tycker det också är orättvist.

Skriv nu inte och säg vilken hemsk människa jag är som tänker så här, för jag vet ju att detta är vårt problem, inte hans.. och att han inte kan rå för det, men jag måste få skriva av mig för jag bär på en stor sorg och ilska över den här orättvisan..

Tack för alla era svar! Känns så skönt att ha ert stöd för det här är ju inget man kan prata om på ett lättsamt vis precis... och ett sätt att bearbeta känslorna som Amaeta nämner är ju just att skriva...

Jo, jag tror nog att ni har rätt i att han känner skuld för det här och att det inte är så lätt för honom heller. Det kommer fram ibland och han har flera gånger sagt att han önskar att det var HAN som tog alla sprutor osv. när han ser att jag har det jobbigt. Men nu är det ju inte så. Och då önskar jag att han kunde ställa upp mer för mig, för att skapa lite 'jämnvikt'. Skulle kännas skönt om han 'pysslade om mig' mera, om han tog över ansvaret i hemmet, om han spontant gav mig en present eller blombukett i uppmuntran och stöd.. Vad tror ni? Är det en rimlig begäran?

Några av er nämner donator och jag har tagit upp det med honom men han vill INTE. Tyvärr har vi också börjat gräla om det (jag som säger typ: varför ska DU missunna MIG att få föda ett barn och han som tycker att det känns fel att JAG ska få ett bio-barn som INTE är hans). Ingen lätt situation.

Vi har varit till samtalsterapeut och försökt prata ut om allt det här, men det är ändå väldigt svårt att hantera...

Nu gör vi vårt tredje och sista IVF-försök och startar upp adoptionsprocessen i oktober. Känns ok (vi tycker båda att det vore fint att bli föräldrar genom adoption också!) MEN jag tror vi måste bearbeta det här först för det känns som om de här negativa känslorna annars kan ligga kvar och gro i framtiden...

Arg på sambon för att jag måste genomgå IVF...

INNEHÅLL