Arg på sambon för att jag måste genomgå IVF...

Hej!

Jag är i samma situation som dig. Min man har haft testikelcancer och har därför få spermier. Vi har gått igenom 3st ISCI- behandlingar och på det tredje blev jag gravid är nu i v.16.

Men har under hela vår IVF- sväng haft samma tankar som dig och om sanningen ska fram så vet jag inte om de är över bara för att vi lyckats bli gravida.

Ville bara säga att jag finns här....och förstår

Kram
/tedrickaren

Tror du inte att din man är högst medveten om dessa faktum? Jag tor han också tycker det är jävligt orättvist men han kan inget göra, annat än att försöka förtränga ångesten över att vara skulden till allt. Jag tror och tycker att du måste bearbeta dina känslor och faktiskt komma över dem, för jag tror han känner/kommer att känna vad du innerst inne tycker. Det är absolut inte rättvist.
Att du skriver om det är ju ett sätt att bearbeta och det är bra.

Alla känslor är inte logiska. Man kan inte hjälpa vad man känner.
Jag tycker också det är orättvist att det alltid är jag som måste till doktorn trots att det är VI som vill ha barn. Det är alltid jag som ljuger om frånvaro. Det är jag som tar reda på fakta och håller koll på menscykeln och datum, ringer och bokar tid, går till apoteket.

Jag tror jag skulle känna likadant även om det var hos mig själv som felet låg fast värre kanske. (Slumpen har bestämt att det är hos min kille felet ligger.)

Det är inte heller okej eller logiskt att bli sur när ens kompisar blir gravida. Det är missunnsamt och idiotiskt, jag vet det, men... ...

Jag respekterar dina känslor och alla har rätt att känna som de gör men har du tänkt på hur han känner det? Han lever kanske med en känsla av skuld. Jag vet för jag är själv anledning till att vi måste genomgå IVF. Är livrädd att min sambo skall känna som du och ändå är det jag som skall genomgå det du gör just nu med allt det kliniska. Lever med en känsla av skuld både till att vårt barn dog och att vi inte kan få barn på naturligt vis. Måste skydda oss med kondom samtidigt som vi vill få barn. Kan bara säga att det finns ingen jobbigare känsla än att man helt oskyldigt är dömd till detta och det gör ont - det kan jag lova.
Det finns inget man kan göra för att ändra på det faktum att man inte kan få barn på naturlig väg och ändå har man inte levt på ett sådant sätt att man riskerar en ev graviditet. Sedan finns det mammor som röker, knarkar och dricker under en graviditet och ändå föder friska barn.

Tror du måste lätta på dörren och släppa in honom i ditt inre rum om du/ni skall orka gå igenom detta. Risken finns att de negativa känslorna äter upp dig innifrån och du börjar lasta din sambo för andra saker också som gör att du glömmer hans positiva sidor.

Vill verkligen inte klanka ner på dig men kanske måste du se även den andra sidan av saken för det finns ingen outhärdligare känsla än att man är orsak till smärta fysisk/psykisk hos den man älskar och lever med.

jag har jag gjort så att mannen får ringa och boka alla besök och han får engagera sig en del..till en början så gjorde jag allt men det gör jag inte längre...
jag tror att det är viktigt att man engagerar sig båda två....

jag förstår att du är besviken på att pga din mans dåliga spermier så får du genomgå den medicinska biten av IVFn men rent pyskologiskt så genomgår ni ju den båda två.

Jag tror man får tänka på lite olika alternativ:
1) Jag älskar den här personen och vill leva mitt liv med honom/henne. Jag gör ett aktivt val och satsar på IVF och genomgår alla behandlingar för att VI tillsammans ska få barn.
Oavsett om det lyckas eller inte så får jag leva med min man/kvinna och det står högre än att få ett biologiskt barn.

2) Vi kan använda oss av en äggdonator/spermiedonator och på så vis få pröva om vi kan få ett barn som åtminstone har den ena av oss som biologisk förälder.

3) Jag kan välja att separara från min partner och se om jag hittar ngn annan att dela livet med och kanske lyckas få biologiska barn med honom/henne.

Det viktigaste tror jag är att när man har gjort ett aktivt val själv så måste man försöka lämna det andra bakom sig för om man hela tiden går och grämer sig över situationen så plågas man bara psykiskt.

Jag vet mkt väl att detta inte är lätt och det finns INGA ENKLA lösningar men jag tror som sagt man måste göra ett aktivt val och säga till sig själv att nu har jag gjort mitt aktiva val och jag kan inte ta andra val samtidigt. Alltså måste jag göra det bästa av mitt val och försöka känna mig tillfreds med det.

Jag är inte alls i samma sits (utan här är läget tvärtom) Dock har jag goda vänner där mannen var helt steril. De fick två barn med hjälp av donatorinsemination. Hon fick fick bära och föda de barn som är hennes biologiska och hans på alla sätt utom rent genetiskt.

Har ni uteslutit detta alternativ?
Kram  

Hej!
Vi är oförklarigt barnlösa och jag känner exakt som du. Nu kan jag ju int askylla på min man, men det är ändå jag som måste gå igenom allting med hormonbehandlingar och gynundersökningar.

som Pumpan 70 skrev, det blir ju inte bättre av att fler och fler i ens omgivning blir garvida hur lätt som helst. Det har blivit svårare och svårare att glädja sig år detta.

Hej ! Vi är ett lesbiskt par som alltså inte kan få ett biologiskt barn ihop, men vi har valt att leva ihop för vi älskar varandra och det är det viktigaste ! Nu ska vi snart genomgå IVF med donerade spermier för att få barn ihop ändå ! Med båda som FÖRÄLDRAR !!!!! Viktigt att inte tappa bort ER mitt i allt...vad är värt mest ????

för mej var det ju tvärt om, det är jag som inte kan få barn pga att jag har trasiga äggleddare, har sagt till honom att lämmna mej för det är ju mej det är fel på, men han älskar ju mej å ville ju att jag skulle bli mamma till hans barn, så vi gjorde 3 försök och på det fjärde med frysembryon funkade det och vi fick två barn tom.
Men jag har mått så dåligt för att jag inte är kvinna nog, för att jag inte kan fungera så att vår dröm kunde gå i uppfyllelse, men det gjorde den ju till slut..eg vet jag inte vad jag ska skriva för jag kan bara säga att jag antar att din sambo brottas med vissa tankar, även om han inte säger så mkt, för känner det gör han det lovar jag. Men killar brukar ju inte prata så mkt om det....

Hur ställer ni er till att skaffa en sperma donator om det nu inte skulle fungera med IVF? Jag har haft den diskussionen med min man ett par gånger bara för att se vad vi står om det skulle komma upp iframtiden.. Vi är oense om vad vi skulle vilja göra!

Tack för alla era svar! Känns så skönt att ha ert stöd för det här är ju inget man kan prata om på ett lättsamt vis precis... och ett sätt att bearbeta känslorna som Amaeta nämner är ju just att skriva...

Jo, jag tror nog att ni har rätt i att han känner skuld för det här och att det inte är så lätt för honom heller. Det kommer fram ibland och han har flera gånger sagt att han önskar att det var HAN som tog alla sprutor osv. när han ser att jag har det jobbigt. Men nu är det ju inte så. Och då önskar jag att han kunde ställa upp mer för mig, för att skapa lite 'jämnvikt'. Skulle kännas skönt om han 'pysslade om mig' mera, om han tog över ansvaret i hemmet, om han spontant gav mig en present eller blombukett i uppmuntran och stöd.. Vad tror ni? Är det en rimlig begäran?

Några av er nämner donator och jag har tagit upp det med honom men han vill INTE. Tyvärr har vi också börjat gräla om det (jag som säger typ: varför ska DU missunna MIG att få föda ett barn och han som tycker att det känns fel att JAG ska få ett bio-barn som INTE är hans). Ingen lätt situation.

Vi har varit till samtalsterapeut och försökt prata ut om allt det här, men det är ändå väldigt svårt att hantera...

Nu gör vi vårt tredje och sista IVF-försök och startar upp adoptionsprocessen i oktober. Känns ok (vi tycker båda att det vore fint att bli föräldrar genom adoption också!) MEN jag tror vi måste bearbeta det här först för det känns som om de här negativa känslorna annars kan ligga kvar och gro i framtiden...

Skuld känner han definitivt, jag är den det är fel på, jag känner mig misslyckad och tacksam över att han stannar kvar och kämpar med mig. Som tur är så påverkar IVF inte honom, det är ju jag som får utstå allt, så det är "enklare"

om min man hade lämnat mig för att jag inte kunde få barn - så hade jag accepterat och förstått - om än blivit ledsen. Det är varje människas rätt att vilja ha egna biologiska barn, och adoption där man verkligen går in för en annan människas barn sker bara i vår i-värld.

Min man kommer från en annan kultur där egna biologiska barn är det enda som räknas och därför har vi det extra tufft, påtryckningar från hans familj är enorma. Är det rättvist mot mig? nej. Men förståeligt. ni vet, gamla traditioner vi även hade här att barnen ska vara biologiska och ta över gården eller så... försörja familjen. För män och framför allt för många utländska män, betyder det mkt mer än för oss. Konstigt nog!! Kanske för att vi kan få modersinstinkter för andras barn med, jag vet inte... vi är vana vid adoptioner, IVF osv. I andra kulturer skiljer de sig eller skaffar en fru till...

Vad jag vill säga här är att det inte är så enkelt och att man inte förlorar alla hemska tankar bara för att man gjort sitt val i livet. Du får nog känna så ett tag - och att du kanske även skuldbelägger honom om något påverkar dig framöver, och då poppar det upp igen. Därför håller jag med cah, i dr Phil-stil - var realistisk:
När du väl bestämt dig så måste du bearbeta dina känslor för de får inte påverka din man. Du har valt att acceptera och genomgå det här. Du behöver inte vara glad för det men iaf hålla det för dig själv. Kan du inte det - lämna honom eller ta alt 2 om donator. Annars kan förhållandet förstöras iaf och då har ni kämpat till ingen nytta.

Valet var ditt och är det än, du kan fortfarande byta inriktning eller lämna honom. Att du väljer din partner och riskerar att inte få egna barn är vackert. Men det får inte gå ut över relationen för då är det meninglöst. Då gör det ont i honom iaf!! Så ta en dag i taget. Du behöver inte binda dig för livet heller om du inte står ut med tanken kring att inte få egna barn.

Oj, vad jag känner igen mig i din beskrivning. Precis sådär kände jag också. Jag tror att man behöver få lyfta på locket till alla otäcka känslor och gå till botten med dem. Din man är inte rätt person att tala om just dessa känslor eftersom han ganska säkert känner sig tyngd av skuld redan. Men här på fl eller med nån nära väninna behöver du få ventilera dina känslor. Hur taskiga de än känns så finns de där och behöver tas itu med.

Jag gick igenom detta i en period då mitt liv var turbulent på alla plan och det höll på att kosta mig mitt äktenskap. Det var en hård väg att gå, men jag fick frid med att det är min man jag vill ha barn med och kan inte han så kan inte VI. Det är en sak att förstå det med hjärnan, en annan att förstå det med hjärtat...

Nu hade vi den stora turen att lyckas på första försöket (ivf/icsi) - jag kan bara ana hur det är att gå genom försök efter försök... Men faktum är att hur stort det än är att vara gravid, föda och amma (och det är stort!), är ändå det största att få vara förälder. Att få ta ansvar för ett människoliv - äslka och bli älskad. Och där har det ju ingen skillnad hur man fått sitt barn.

Önskar er lycka till av hela mitt hjärta! Och att du får frid med dina tankar.

kram