Arg på sambon för att jag måste genomgå IVF...

Oj, vad jag känner igen mig i din beskrivning. Precis sådär kände jag också. Jag tror att man behöver få lyfta på locket till alla otäcka känslor och gå till botten med dem. Din man är inte rätt person att tala om just dessa känslor eftersom han ganska säkert känner sig tyngd av skuld redan. Men här på fl eller med nån nära väninna behöver du få ventilera dina känslor. Hur taskiga de än känns så finns de där och behöver tas itu med.

Jag gick igenom detta i en period då mitt liv var turbulent på alla plan och det höll på att kosta mig mitt äktenskap. Det var en hård väg att gå, men jag fick frid med att det är min man jag vill ha barn med och kan inte han så kan inte VI. Det är en sak att förstå det med hjärnan, en annan att förstå det med hjärtat...

Nu hade vi den stora turen att lyckas på första försöket (ivf/icsi) - jag kan bara ana hur det är att gå genom försök efter försök... Men faktum är att hur stort det än är att vara gravid, föda och amma (och det är stort!), är ändå det största att få vara förälder. Att få ta ansvar för ett människoliv - äslka och bli älskad. Och där har det ju ingen skillnad hur man fått sitt barn.

Önskar er lycka till av hela mitt hjärta! Och att du får frid med dina tankar.

kram