Hur vågar man?

jag tror att livet gör att man klarar det
det är ju fruktansvärt att förlora ett barn
men...
med all respekt du lever ju nu
och planering av ett nytt barn är en del av läkning och halva vägen till att må bättre
lycka till

Vi är precis där nu, skrapning idag, min stackars lilla fru....

Hur vågar man gå igenom sånt här igen?

Den oron måste man lägga åt sidan (lättare sagt än gjort)
Men vad är alternativet, att inte skaffa barn?

Att försöka ha en positiv grundsyn t. ex. "allt ordnar sig"
kan kanske hjälpa....

Bör väl tillägga att jag som man inte kan känna hela vidden av en graviditet el. mf såklart.
Men jag känner ju med min fru, som får ta det stora lasset.

*puff*

Våga..............tänk possitivt.......fast de e  svårt......All lycka önskar jar er

Jag vet hur rädd man kan vara men som jag tänkte var att min kärlek till ett barn är starkare än min rädsla, det måste den vara för jag vill inte att min rädsla ska "vinna"...
Jag förlorade min son i PSD när han var 5 veckor gammal och jag är nu gravid igen i vecka 15, jag är självklart rädd också men längtan efter ett till barn starkate....

Jag hoppas du finner kraft att våga försöka igen och jag hoppas att du kommer att uppleva lyckliga dagar framöver....

många många kramar

Vi förlorade vår dotter i vecka 21. Hon levde en timme.
Ingen kunde säga vad det berodde på och ingen kunde säga om det kunde/skulle hända igen.

Det tog 3 år innan jag blev gravid igen. Vi oroade oss hela tiden. När andra gravida hade Ultraljudsbilderna på kylskået, så hade jag överlevnadsstatistik på från vecka 25 och framåt.

Vi planderade ingenting, köpte ingenting och berättade inte för någon förrän i vecka 21.
Det som höll oss upp var att jag hade en så klok gynekolog. Jag fick göra ultraljud hur ofta jag ville och var där nästan en gång i veckan efter vecka 16. Ibland satt han bara och pratade både med mig och min man.

När jag hade varit på undersökning i vecka 28 sade han till oss att nu fick vi nog börja planera för bebis för nu skulle det bli en. Då slappnade vi av lite faktiskt. Kommer ihåg hur vi satt och höll varandra i handen och pratade om att vi skulle ha barn - i vecka 28.

I vecka 32 blev jag inlagd för sammandragningar och de lyckades stoppa förlossningen till vecka 35 och då kom han ...vår lille son...som i år precis har börjat F-klass.
Det var nästan tur han fick stanna några dagar på Neo-för vi hade inte en endste barngrej hemma. Mellan matningarna på neo fick vi rusa iväg och handla vagga, vagn, bilstol och kläder.
Men det gick bra det också.

Hur vågade vi ? Det undrar jag också ibland. Men jag är så innerligt glad att vi vågade.

Jag tycker du redan nu skall tänka efter vad som kan lugna dig - t.ex. extra kontroller på MVC och kanske redan nu kolla om du kan få det. Och redan nu prata och prata med din man om alla rädslor och farhågor ni har.

Vi förlorade också vår dotter i v23. Nu är jag gravid igen (det tog bara två månader). Visst är vi oroliga, men som vår läkare sa: Oron kommer alltid att finnas där, oavsett om ni väntar en månad eller två år.

All personal som vi träffat på spec MVC och på KK har varit helt underbara.

Den här gången får jag gå på täta kontroller och allt görs för att se att det är OK. Det känns faktiskt tryggt även om man inte vågar glädjas på samma sätt som förra gången. Det kanske lättar när man passerat v23, eller så får man oroas ända fram.

Det viktigaste är nog i alla fall är att som nån sa att man väntar ju inte ett MF/MA utan ett barn. Svårt att tänka positivt - javisst men jag försöker så gott jag kan för att må som bra som möjligt.

Jag beklagar er förlust och önskar er lycka till i framtiden.

Ja hur vågar man man gör det bara, det måste vara något i kroppen, många sa till mig ge upp nu du tar livet av dig men jag kunde inte, bara skulle ha mer barn,
Kram och lycka till

Ja sitter själv och funderar på samma sak. Men som en tjej på Spädbarnsfonden sa när jag frågade just ovan nämnda fråga - hus skall man kunna våga?! antingen så vågar man och kanske får barn igen eller så vågar man inte och då blir det garanterat inga barn.

Det är nog så jag ser det. Av någon anledning har vi blivit drabbade av detta och antingen kan man låta ödet besegra en och bli rädd för allt eller så kämpar man på och kanske kanske kommer det något gott någon gång i slutändan.

För mig känns det som så att 9 månader av rädsla är ändå bättre än ett helt liv av saknad...

Om vi hade väntat på att vi skulle våga eller vara redo igen hade det aldrig blivit nåt.
Som många sagt innan, rädslan blir inte mindre ju längre tiden går samtidigt som längtan efter ett litet syskon, ett barn, bara växer. Och är den längtan större än rädslan så är det bara att hoppa...

Många har sagt: "Vänta med att skaffa ett syskon tills ni har sörjt klart"
Men sörja klart, gör vi ju aldrig! Sorgen byter skepnad och man lär sig leva med den men färdig blir den aldrig...

Vi blev gravida efter ca två månader efter att ha förlorat vår son i 24:e veckan och är nu i 13:e och livrädda! Det var inte tänkt att det skulle nappa så fort men nu är vi trots rädslan otroligt glada för det.

En ny graviditet för oss har inneburit massor av kontroller, en oro som inte går att beskriva och ett tillstånd av apati nästan ibland. Man vågar inte glädjas, inte tro och knappt hoppas något. Det är bara att vänta ut tiden och se vad som händer liksom. Och givetvis så finns ju det där hoppet ändå oftast där...
Men det är mycket man bokstavligt talat är berövad i denna graviditet. Och det kommer inte bli lätt men det går...

Hoppas ni ändå nånstans "vågar" försöka igen och att allt då går bra!

Kram och lycka till!

Hoppet sägs är det sista som "överger" en människa och det måste vara det som gör att vi orkar, orkar igen...vi människor är starkare än vad vi tror och lyckas oftast på ett eller annat sätt gå vidare och så småningom även se ljust på framtiden...

Jag har förlorat 2 barn och jag har en underbar flicka hos mig på 4 år. Hon är mellanbarnet.

Som ni förstår så vågade vi igen 2 gånger och första gick det ju bra. Längtan efter ett barn var större än oron den gången, det fick bära eller brista! Och det bar ... vi fick en ljuvlig dotter mindre än 11 månader efter att Gabriel föddes och togs ifrån oss.

Det var tungt att bära sorg och glädje samtidigt men det gick!

Så försökte vi igen och det gick galet igen! Amanda skulle få en lillasyster men  det gick inte. Nu är det paus i bebisfabriken för jag behöver finna min styrka igen för att fundera på om jag ska orka igen. Jag vill inte att Amanda ska få ett vrak till mamma, hon är värd bättre.

Kanske ska man inse att vi inte får fler barn eller kanske orkar man igen. Resan blir tung!
Vi får se... men jag skyndar inte!

Det finns mycket hjälp att få på vägen. Jag har blivit lovad att få tillhöra specialistmödravården tex. Och den kontakten jag haft med en psykolog hos mödravården får jag återuppta så fort jag blir gravid. Sen gäller det kanske aqtt peppa sig själv... Vi hade "tur", antagligen dog Gabriel av syrebrist pga att han hade navelsträngen om halsen och om vi tar kejsarsnitt nästa gång så är ju inte det nån risk i alla fall. Vi är ju inte där ännu men vi har sagt att vi ska försöka fånga glädjen ännu mer nästa gång för då måste det vara våran tur.... Men vi får väl se om vi lyckas med det när vi väl har något litet i magen.

ja det ær ju olika från prson till person.. jag mista min bebis i magen då jag vai vecka 34... ville inget annat æn att skaffa ett syskon till henne.. blev gravid bara efeter 3 månader och nu ligger det en døt liten tjej och sover i sin vagga på sitt rum har aldrig vart gladarre jag azz..

Jag förlorade min bebis i maj men har fortfarande inte hört nånting från dom som skulle undersöka bebisen.
Skickades till Stockholm för att undersökas genetiskt som jag afttade det.
Men ska dom inte höra av sig sedan då så jag får veta vad som var fel??????????????

Vet inte ens om hon hamnat på minneslunden än ju!!  

Niinaaa: Om du valde ett helt anonymt omhändertagande får du inte veta när hon är spridd i minneslunden, så fick jag det förklarat för mig av sjukvårdspersonalen. Däremot borde du fått veta av din läkare vad obduceringen gav för svar, du kanske kan kontakta honom/henne och fråga? Det borde ju stå i din journal iallafall, eller en hänvisning.

Ja jag måste nog kontakta läkaren igen men jag vet inte om jag orkar ta tag i det.

Ni som är ängla föräldrar tror jag tar den chansen att försöka igen trots er rädsla för längtan efter ett barn är större än just er rädsla tror jag. Själv är jag en av dom som har min son i livet så jag vet ju inte hur ni känner utan utgår bara ifrån vad jag tror ni känner. Lycka till

Hej

Får börja med att beklaga=(
Vi har precis mist vår flicka=(.
Vi vill också gärna ha ett nytt barn klart =)
Kram! 

Vi förlorade vår lilla flicka i v.26, hon dog i magen utan orsak. Nu har vi två spralliga killar på 17 månader! Det som fungerade för oss var att verkligen sörja, vi var hemma en månad från jobbet och har en riktig grav vi kan gå till. Sen började vi försöka så snart jag var helt ihopläkt och återställd fysiskt. Vi hade tur, det tog en månad så blev jag gravid. Graviditeten var fruktansvärd, varje dag grät jag av oro men det var värt varenda sekund nu när vi har våra underbara pojkar! Våga välja livet!