Innekatt.
Har haft katt i alla år, nästan.. och eftersom jag bott på landet en del så blev de av naturliga skäl utekatter. Men så flyttade vi in till stan. Figaro var ju van att vara ute, och efter ett tag släppte vi ut honom trots allt, han "tjatade" och "tjatade", så vi lät honomn springa ute till en del. Men barnen på gården blev lite för påstridiga och de började bära runt honom till andra ställen där han alls inte skulle vara, och de lyssnade inte när jag sa att de skulle låta honom vara. Så ringde de från polisen på Midsommardagen förra året, Figaro hade blivit allvarligt skadad i trafiken, men han levde fortfarande. En akut-veterinär fick komma och bedöma om det fanns några chanser för honom att överleva, men det var kört...
Så polisen bad om mitt tillstånd att få skjuta honom på plats, och det var inte roligt, det var hemskt.., men det var värre att se honom lida.
Så, att ha katter som utekatter i stan tycker jag är ganska riskfyllt, men det är väl ett beslut man får ta själv, även om jag tror att det finns lagar som inskränker detta med lösa katter i städerna. Nu, ett år senare har vi köpt en ny katt, en liten kattflicka, en blandras Skogskatt/Perser/Bondkatt, hon är helt underbar, den finaste kattflickan i världen, lilla Alice Charlotta..! Faktum är att jag vill inte släppa ut henne vind för våg, utan vi tar henne i sele och promenerar en stund varje dag.., vi är ju ganska många i familjen så vi kan turas om.., jag tror inte livslängden på en utekatt i stan är så hög, och får de bara komma ut ibland så mår de nog inte särskilt dåligt.., huvudsaken är att de får uppmärksamhet å känner sig älskade! (..och kanske lite mat någon gång ibland.. )