Vad händer efter döden?

Tråden fylldes av osammanhängande gnäll efter mina slutsatser kring paradis- och reinkarnationsförvirrade.

Låt mig omformulera;

-Vem tror du har lättast att ta till självmord när han står vid ett enormt svårt probem/situation; Den som tror att han kommer återfödas i ett nytt liv efter att han dött, eller den som inser att detta liv är oändligt värdefullt och det enda vi får?

Fler än ett självmordsbrev har avslutats med "Vi ses i Nangiala" och annat hjärntättat skitsnack.

Ang. paradistroende och omedelbart sjävmord så hade jag själv hoppat direkt med hela min familj om jag hade garantier på att det väntade en enkelbiljett till ett paradis som passade med min bild av just ett paradis.
Detta är f.ö. precis det sätt unga muslimska (ja, bara muslimska) män hjärntvättas till självmordsbombare av skäggiga islamister i för korta byxor.

Petra; "Bibeln uppmuntrar inte till egoistiska handlingar."

Enligt en stor del av kristendomen leder självmord till en evighet i helvetet, vilket naturligtvis är en bra säkerhetsgrej för att hindra människor att hoppa i drivor från avsatser.
Dock - vi pratar inte om katolicism här, vi pratar om "paradis" och "reinkarnation" generellt.

legolina: "om man kommit till den slutsatsen att man inte vill leva längre tror jag att man fullkomligt sk*ter i om man reinkarneras eller inte"

Åja, lugn och fin nu.
Frågan är vem som har lättast att ta till självmord - den som inser att allt är slut när man avslutat sitt liv, eller den som lever i vanföreställningen att man hamnar någonstans bättre efter att ens kropp mosats av tåget.

För mig ter det sig självklart att den som tror att man "hamnar" någonstans efter döden ser sig som kunna komma vinnande ur ett självmord, medans det för den som inser att det är ett absolut slut krävs betydligt mer för att ta det beslutet.
Döden är då inte en "väg ut", utan bara ett avslut.

Det verkar också som de som kokade ihop katolicismen håller med mig - "Du hamnar i helvetet om du tar livet av dig!" är ju ett utmärkt sätt att förebygga att deppade satsar på paradiset istället för på att lösa sina problem.

Det finns också många exempel på religiösa kulter som begått mass-självmord för att nå detta "bättre" ställe, så de empiriska bevisen för det jag säger är ganska många.

Jag har en hel låda med bevis för att jag fanns redan i slutet på 70-talet.

Att inte acceptera döden är en naturlig reaktion - vi förnekar det vi är rädda för.

Däremot följer en hel del problem med att inte acceptera döden för vad den är; en likgiltighet för den, som i sin tur leder till massa konstigheter som exempelvis massjälvmord för att åka iväg med Halebop-kometen (ni såg säkert nyheterna) eller frälsande av indianer för att sedan hugga huvudet av dem och skicka dem till den kristne gud.

"som inte anses vara hokus pokus"

skepdic.com/pastlife.html

Det är nys, falsarier och ibland ren lögn.

"PÅVÄG att bevisa existensen av energier"

Energier har man vetat existerat typ 300 år. Eller mer. Newton är väl den som är mest känd för sina resonemang kring energier.

F.ö. borden den killen vända sig till www.randi.org omgående; Hans begåvning är värd en miljon dollar rakt i näven!

"komma överens med represetanten om EXAKT hur testerna ska genomföras."

Usch vad jobbigt det låter. Allt för en simpel miljon dollar. Nä, jag stannar hemma och kollar på TV istället.

Log över sökande;
forums.randi.org/forumdisplay.php

"Jag förstår inte varför forskare eller vetenskapsmän är så rädda för att tro på något som de inte har bevis för. Det finns ju trots allt inte bevis för att det inte existerar."

Det du säger är MOTSATSEN till vetenskap. Vetenskap handlar om - vetande. Inte om tro och fördomar.

Det finns inga bevis för att Tomten inte finns. Betyder det att det är vettigt att utgå att han finns?