Jag tycker att det är en jätte svår fråga.. Vi är också på väg in i den karusellen och vi har resonerat på det viset att inte tala om det. Av olika anledningar..Har två barn sedan tidigare med en annan.. Konstig släkt skulle inte kännas bra.. Jag upplever att jag skyddar hela min familj från onödiga pikar och negativa komentarer genom att inte säga något..
Jag håller med om att adoptera så måste man ha en öppen komunikation. Det är ju inte samma sak. Det syns ju liksom.. Om man har ett ivf barn eller ett efter en spontan graviditet så är de ju ens biologiska oavsett. Känner inte att jag behöver ha dåligt samvete mot ett ivf barn genom att inte berätta. Där i mot om barnet ska behöva utstå gliringar och negativa komentarer under hela livet så lär jag ju säga att jag är fullt ansvarig om jag vet från början att vi i min släkt inte har de relationer som behövs för att detta ska vara bekvämt åt alla.
Jag tycker abolut inte att det är något fult. Man ska aldrig säga aldrig, man vet inte vad som händer sen..Man kanske ändrar sig när man har sett att det hela har fungerat som det ska.. Man är väligt sårbar i detta och har som sagt inte det stödet i släkten. Jag kan förstå diskutionen om öppenhet. Jag har själv behov att prata om det här men ser att jag kan inte just nu. Smällar man får ta,, Det handlar inte bara om mig utan man är två i det här och man måste respektera den andres vilja med. Dessutom är vi en hel familj som blir berörd. Jag tycker att det är jätte bra för er som kan tala öppet om det. Jag är den första att gratulera. Önskar bara att det var så enkelt i min historia(som för den delen är väldigt lång).
Jag förstår verkligen inte varför ett IVFbarn skulle ha ett så stort behov av att veta hur det kom till. Spelar det någon roll igentligen? Barn behöver känna sig älskade och trygga. Skulle den vetskapen göra någon skillnad?
Mina funderingar går mer in på om man för vuxna barn i framtiden,, om problem uppstår,, kan förklara för dem att vi gick igenom allt detta.. Men till dess har vi många år.. ;)
Amatea.. Ett barn som är i den åldern som de är när de kommer till sådana frågor anser jag inte är mogen att förstå den verkliga innebörden iallafall. Jag ser inte det som en lögn. Barn brukar fråga rent allmänt.. "mamma hur blir ett barn till" Det är i och för sig vanligt idag med ivf men de vanligaste än så länge är ju den vanliga vägen.
Observera att det här är ju tankar som rör sig just nu. Sådant brukar ge sig naturligt efter vägens gång.
Amatea.. Jag vill inte att du ska tro att jag tycker det är det minsta ful eller att jag skäms över ivf:n. Önskar att jag kunde förklara dilemmat jag sitter i.Kan inte förklara bättre än vad jag försökt i de inlägg jag skrivit i denna tråd.
Jag vill tillägga att jag har två barn sedan tidigare. 13 och 11 år. Situationen blir ganska kompliserat.
Som jag antytt tidigare så är min sambo också emot att tala om deti nuläget.. Det handlar ju om respekt gentimot varandras åsikter..
Sanna Marie.. Tack för ditt inlägg.. Kände mig ganska ensam i min åsikt.
Jag kan tänka mig att när vi kommit så långt att vi lyckats hela vägen kanske vi vill tala om det.
Rädslan att misslyckas är inte rolig.
Jag vet inte om ett barn som kommit till genom ivf skulle känna sig så speciell om man har två barn som inte är ivf:are. Tänk om dennes känsla blir den motsatta.. Det är nog viktigt att barnet i fråga får vara så lika som möjligt.
Problemet med att ha svårt att bli gravida är ju de vuxnas problem, man ska nog undvika att lägga de på barnen.
Den dag de är vuxna kanske man ska tala med dem om den problematik som kan förekomma. Ifall de skulle hamna i samma sits. Arvsanlag..
Vill tillägga att jag har full respekt för alla era åsikter. För det är ju vad det handlar om.. olika åsikter
¨jag tycker att denna tråd bara bevisar hur olika vi är och vilka olika bakrunder vi kommer ifrån.. det är något positivt men vi får nog acceptera att verkligheten är sådan..