Kommer ni brättta för era ivf-barn?

Vi har en dotter som om knappt en vecka fyller fem år. vi har förklarat för henne att doktorn var tvungen att hjälpa oss att göra henne eftersom det är nåt fel med mammas mage.

detta har underlättat för oss nu när vi måste förklara för henne att det inte är så bara att fixa till ett syskon nu när alla hennes vånner har fått både ett eller flera.

vi har över huvudtaget varit öppna med att hon är ett ivf-barn men inte en enda gång har vi fått nån märklig kommentar om det varken från andra vuxna eller att hon skulle vara utsatt av andra barn.

tror inte att människor tycker att det är nåt konstigt alls och de flesta har nån i släkten eller i bekantskapskretsen som gått igenom det så de vet lite vad det handlar om.

vi är inte ensamma om det här och det är mer vanligt än vi tror till och med.

men alla måste göra det som känns rätt för dem..

kram

Klart ni måste berätta tycker jag.. Är inte detta sätt egentligen det största beviset på hur älskat och efterlängtat det barnet är? Att ni kämpar under så lång tid, genomgår alla dessa prover och behandlingar. Det som många av oss tar naturligt, och bara avslutar preventivmedelintag och poff så e vi gravida, kan för er ta lång tid att uppnå men ni gör det inte med mindre kärlek och längtan än oss andra. Jag tror era barn är lika stolta över iaf!! Och älskar er lika mkt!!

Jag ser inga skäl till att hålla det hemligt alls. Precis som många skriver så är det väl snarast ett bevis för barnet på att det verkligen var planerat och efterlängtat!

Å andra sidan ... bara för att få lite fler infallsvinklar ...så kan man ju också vända på "steken" och fråga sig varför man egentligen ska känna sig tvungen att berätta? (Även om jag nu skulle göra det om jag lyckades få barn genom ivf)
Jag tänker såhär: Man berättar ju inte tvångsmässigt allt annat "halv-onaturligt" som man gör med sig själv för kreti och pleti. I så fall skulle man ju lika tvångsmässigt säga till folk att i sin omgivning att "bara så du vet är mina ögonbryn inte helt naturliga, jag har plockat dem en aning" eller "Jag är inte så här blond egentligen, jag har gjort slingor". Och även om det inte är några hemlisar precis så är det ju sällan något man säger om det inte kommer en direkt fråga, typ: har du slingor? Vem ljuger om sånt liksom? Så rent pricipiellt så anser jag att det finns inga skäl att ljuga, men å andra sidan inga skäl att tvångsmässigt berätta för hela världen om att bebisen kom till genom ivf (annat än de skäl som redan nämnts som att för att den lill* ska känna sig "extra-speciell" eller förstå varför syskon inte kommer i en handvändning).
Jag menar, själva befruktningen är ju egentligen en skitsak i sammanhanget, (att spermier och ägg möttes i en kopp i stället för i äggledaren!)

Fast för barntillblivelsen är det förstås för vissa (som för mig) otroligt viktigt = skillnaden mellan att lyckas få biologiska barn eller ej.

Om vi lyckas med ivf tror jag att vi kommer att vänta med att berätta för barnet tills det är åtminstone tonåring. Eftersom vi inte berättat för omgivningen om vårt problem blir det konstigt om barnet sedan börjar prata med mormor och farfar om att hon/han blev till "med doktorns hjälp för att pappa hade för få simmare". Men jag tror att det kan vara bra för barnet att veta, särskilt om det är en pojke och han kan ha ärvt den nedsatta fertiliteten. Jag kommer att uppmuntra mina eventuella barn att inte vänta för länge med att skaffa barn eftersom det inte alltid går så lätt. Själv blev man uppfostrad tvärtom av föräldrar och skola.

Jag tycker att det är en jätte svår fråga.. Vi är också på väg in i den karusellen och vi har resonerat på det viset att inte tala om det. Av olika anledningar..Har två barn sedan tidigare med en annan.. Konstig släkt skulle inte kännas bra.. Jag upplever att jag skyddar hela min familj från onödiga pikar och negativa komentarer genom att inte säga något..

Oj, jag har inte ens tänkt tanken på att ivf skulle vara något man vill hålla för sig själv. Jag ser ingen anledning till att inte berätta för mina närmaste. Jag har berättat för dem från första nässpray-dutten vad jag är inne på. Alla stöttar och väntar som barn på julafton efter att de ska bli ett positivt resultat, blir det inte det... är alla införstådda med att vi ska adoptera.
Och får vi barn med hjälp av ifv så ska de bli de stoltaste ivf barnen Deras väg till livet är ju om än mer fantsstiskt än på normalt vis. Om vi adopterar, så är det en annan rundtur men fantastisk sak.
Klart barnen ska få veta sin historia, de stärker deras identitet och självförtroende. Kram till alla ivf:are!

Jag håller med om att adoptera så måste man ha en öppen komunikation. Det är ju inte samma sak. Det syns ju liksom.. Om man har ett ivf barn eller ett efter en spontan graviditet så är de ju ens biologiska oavsett. Känner inte att jag behöver ha dåligt samvete mot ett ivf barn genom att inte berätta. Där i mot om barnet ska behöva utstå gliringar och negativa komentarer under hela livet så lär jag ju säga att jag är fullt ansvarig om jag vet från början att vi i min släkt inte har de relationer som behövs för att detta ska vara bekvämt åt alla.

SJÄLVKLART ska vi berätta....både för vår son som kom till via IVF och vår dotter som kom till spontant - båda relaterade till varandra.

Att INTE berätta är att göra det till något "fult" och "konstigt" och det är det INTE!

Jag tycker abolut inte att det är något fult. Man ska aldrig säga aldrig, man vet inte vad som händer sen..Man kanske ändrar sig när man har sett att det hela har fungerat som det ska.. Man är väligt sårbar i detta och har som sagt inte det stödet i släkten. Jag kan förstå diskutionen om öppenhet. Jag har själv behov att prata om det här men ser att jag kan inte just nu. Smällar man får ta,, Det handlar inte bara om mig utan man är två i det här och man måste respektera den andres vilja med. Dessutom är vi en hel familj som blir berörd. Jag tycker att det är jätte bra för er som kan tala öppet om det. Jag är den första att gratulera. Önskar bara att det var så enkelt i min historia(som för den delen är väldigt lång).

Jag förstår verkligen inte varför ett IVFbarn skulle ha ett så stort behov av att veta hur det kom till. Spelar det någon roll igentligen? Barn behöver känna sig älskade och trygga. Skulle den vetskapen göra någon skillnad?

Mina funderingar går mer in på om man för vuxna barn i framtiden,, om problem uppstår,, kan förklara för dem att vi gick igenom allt detta.. Men till dess har vi många år.. ;)