Afrika i blodet?/del 2

När jag var 20 år var jag väldigt naiv. Jag trodde att kärleken kunde fixa allt, även kulturkrockar. Så kalla mig dum, men jag ville ha barn med mannen jag var så grymt kär i, och han ville ha barn med mig. I vårt fall handlade det inte vare sig om uppehållstillstånd eller desperat behov av barn, utan o mkärlek. Vi hade bara känt varandra i ett år och jag kände nog inte riktigt ens mig själv. Men jag ångrar mig inte. Jag vill inte bli en bitter människa som bara ser vad som blivit negativt och fel. Hugo är det bästa som finns i min värld och han verkar må bra trots att hans föräldrar är skillda (av anledningar som jag har väldigt svårt att ta upp här).

Yaye: Baganda är en av folkgrupperna i Uganda. Luganda är deras språk och en person av baganda kallas muganda. (Alltså är Hugo muganda, och svensk) Deras rike hette Buganda, och det var så Uganda fick sitt namn av de brittiska imperialisterna.
En liten lektion!
Vad heter din mans folk?

CDot: Jag vill inte döma någon och jag försöker att inte dra alla över en kam. Vad gäller gambier så har jag många dåliga erfarenhetr av dem och kommer tänker mig noga för innan jag släpper någon nära inpå mig. Precis som du känner, försöka lära känna först. Men det är inte så lätt, när somliga har tagit OS-guld i ljugande... De kan hålla skenet uppe rätt bra som du förstår. Och samtidigt försöker jag att inte låta fördomar växa upp och skapa barriärer...
SVÅRT! Inte alls så lätt som man kan tro, enligt mig i alla fall.

Cdot:
Jag uppskattade att läsa det du skrev, tyckte det var vettigt och tänkvärt... Men nu sårar du mig väldigt mycket. Jag vet inte exakt vem du riktar dig till, men jag har väldigt lätt att ta på mig skulden. Det känns som du tycker jag var urkorkad som skaffade barn när jag var 20, ännu dummare för att jag inte fick relationen att funka (skiljsmässostatistiken är väl nästan uppe i 50%, men, men) och så dessutom tror du att jag talar skit om afrikaner inför min egen son, samt hatar gambier. Att jag har skämts över min egen hudfärg har du inte ens ord för att beskriva vad du tycker om, eller?

Är det så du tycker om mig?

Jag försöker och försöker förklara, men det verkar inte gå in något. Det känns som du satt upp en mur, vägrar försöka tänka dig in i hur det egentligen kan vara att vara en annan människa.

Cdot, då förstår jag dig bättre. Jag har tagit mig namnet "systerduktig" här för jag är medveten om att jag lider av ett rätt stort "duktighetskomplex". Jag är typ inte nöjd med mig själv om jag inte presterat bästa möjliga på ungefär alla fronter. Det gör att jag rätt lätt tar åt mig av kritik och så.

Och det är något jag jobbar med, precis som min naivitet och andra problem. Jag jobbar hela tiden för att bli bättre, även att bli bättre på att acceptera att jag är dålig ;o)

Kom på ett praktexempel på en fin gambier: en pappa på min sons dagis. Han har tre barn med en kvinna från samma land och det verkar vara han som sköter nästan hela hushållet. Det är alltid han som hämtar och lämnar på dagis, det är alltid han man ser i mataffären, det är han som springer fram och tillbaka till tvättstugan och det är han som ropar in barnen om kvällen. Har aldrig sett honom med en annan kvinna.
Skönt att se en till som inte är som den dåliga klichén.

Skönt också att se att denna diskussion börjar vända till det bättre, med mer förståelse och mindre dömande, (både mellan oss och i förhållande till andra). Respekt!

Jasså, är ugandier kända för att vara otrogna? Det har aldrig varit vårt problem (är jag rätt säker på!), men en massa annat otrevligt.
Min sons pappa är alltså muganda, och den högfärdigaste människa jag träffat. Bara för att han tillhör Bagandafolket kan alla andra slänga sig i väggen. Han hälsar aldrig broderligt på andra svarta, som de flesta mig veterligen gör.

Nu har han tagit hem en reseparlör på luganda, så jag pluggar på för att kunna ge Hugo lite fler ord på hans andra språk. I förmiddags satt vi och sökte information om Uganda och Baganda på internet. Jag gör vad jag kan för att ge honom så mycket som möjligt av hans "andra del". Har till och med sytt honom en kaanzu (sån där lång vit skjorta).
Jag har inget emot ugandier och snackar aldrig illa om dem. Om ni nu inte räknar detta att de är stolta/högfärdiga som baktalande?

Finns det någon mer här vars barn är delvis muganda?

Med tanke på all hiv i Uganda så kan man ju förstå var ryktet om otrohet kommer ifrån, och det är ju inte helt omöjligt att det är sant heller. Men som sagt, inget vi haft problem med.

Bagandas stolthet har inget med utseende att göra, de är vare sig ljusa, långa eller har europeiska drag. Fast i mitt ex's fall kanske det har det... Han har jobbat som fotomodell i Uganda och är väl medveten om hur bra han ser ut, men inte på ett rasistiskt vis tror jag.

Egentligen är det väl nästan bara vi svenskar som inte är stolta över vår nationalitet. Hörde att att vara typisk dansk i Danmark är något positivt, men att vara typisk svensk i Sverige är det ju knappast...

Min sons pappa är uppvuxen som katolik och ville till en början att både jag och vårt kommande barn skulle döpas, kanske i den katolska kyrkan men åtminstone i den protestantiska. Hans nuvarande tro är ganska oklar, ibland säger han att religion är bara till för att kontrollera folket, andra gånger visar han djup tro.
Jag är uppvuxen i en ateistisk familj och är inte döpt, men har under senare år blivit troende.
Min föreställning är att Gud/Jah/Allah/Jhv inte bryr sig om ritualer, utan ser till ens hjärta, tankar, intentioner och handlingar.

Det blev alltså inget dop och inte ens någon namngivningsfest. Nästan hela min sons pappas släkt bor i Uganda, och dt är inte lätt för dem att få visa. Särskilt inte hans bröder.
Omskärelse har det inte heller blivit. Hans pappa har velat fram och tillbaka i frågan, och jag tycker att sonen ska få bestämma själv. Vill han ta bort huden kan man fixa det senare, vill ha ha den kvar kan man inte sätta dit den igen...

Håller med om att det vore intressant att höra era tankar om dop, omskärelse och andra traditioner!

Det har hänt några gånger nu att jag fått frågan om hur jag sköter sonens hår. Vilket inte är så konstigt med tanke på att jag aldrig klippt det så det är rätt långt, och på hur handfallen jag själv stod i början...
Tänkte skriva hur jag gör här, så kanske jag inte behöver upprepa det så många gånger ;o)

Jag tvättar hans hår en gång i veckan, med vanligt barnschampo och mycket balsam som jag låter sitta i några minuter medan han leker med vattnet. Apoteket har numera ett balsam för barn (av märket ccs bamse). Sedan sätter vi oss framför datorn och kollar på Astrid Lindgren-film (har ingen tv) och jag kammar ut håret med en gles kam med långa tänder, och oftast en liten klick "lämna-kvar-balsam". Det drar lite och gör ont, men eftersom han så sällan tittar på film accepterar han det.

När han var mindre kunde det var bökigt att tvätta håret på honom, som alla(?) barn är han rädd att få vatten och schampo i ögonen. Nu har vi dock hittat ett sätt även för detta som funkar utmärkt. Jag har visat honom att om man tittar uppåt och lutar huvudet bakåt kommer inget vatten i ansiktet, och han har märkt att det fungerar - så nu går det hur smidigt som helst!

Hur gör ni? Har ni några andra tips?

Yaye, vi har en kompis från Senegal som är muslim fast inte på det vanliga sättet. Jag undrar om det är samma som det du skriver? Han använder ofta ord som Baifall (har ingen aning om hur det stavas) och Lamp. Han har också en massa bilder av en gammal man i insvept/klädd i massa vitt tyg. Är det samma gren? Vet du?

Väldigt intressant att läsa om alla era olika varianter av kultur och kulturblandningar!