Afrika i blodet?/del 2

Varken jag, Hugo eller hans pappa är laktosintoleranta, men det var bra att ni sa det så jag kan hålla ögonen öppna. Hade aldrig hört att våra barn skulle vara känsligare mot mjölk.

Däremot har jag hört en del om hur mycket bättre skydd de har mot olika ärftliga sjukdomar, eftersom det vi (deras föräldrar) gjort är raka motsatsen till incest. Vi har blandat gener som är väldigt väldigt avlägset släkt, mycket mer avlägset än när två svenskar eller två ugandier har barn med varandra. "Avståndet" mellan "genpolerna" ger ökat skydd mot till exempel altzheimer!

Niki Daly illustrerar och ibland skriver fina böcker om bland annat Kwela Jamela. Finns en annan bok som heter Massajerna och jag, som handlar om en svart flicka i Storbrittanien som blir intresserad av sina rötter och jämför livet i stan i Europa med livet på landsbygden i Afrika.
Hugo älskar böckerna om Loppsockan just nu, den tjejen är nog adopterad indier.
En annan favoritbok är Mama Panyas pannkakor som utspelar sig i Kenya.
Men som sagt, böcker med barn som våra finns det ont om.

Jag säger inte "mulatt", jag ryser nästan av det ordet eftersom jag förstått att det stamamr från den tiden då man såg svarta och vita som olika raser, som knappt kunde ha barn tillsammans.

Jag har ibland svårt för Cdots sätt att uttrycka sig och håller inte med om allt. MEN jag ser ett stort värde i att bli ifrågasatt. Det ger mig en knuff att tänka igenom mina värderingar igen och sätta ord på olika saker. Och jag tror det är väldigt viktigt för oss som mammor till dessa barn att tänka. Eftersom samhället fortfarande reagerar på bruna människor!

Dock har jag lyssnat alldeles för mycket på Bob Marleys "destruction of the soul is vanity" för att tycka att hårvård hör till det viktigaste.

Fick en annan tankeställare idag. Var och handlade med Hugo, och det var många som log mot honom. Han undrade varför och jag svarade att det nog var för att de tycker han är gullig. Då sa han att han inte ville att det skulle tycka att han är gullig. Jag blev väldigt ställd och frågade hur vi skulle göra då, om vi skulle försöka göra honom ful - om han hellre ville vara ful. Det ville han. Vi kom dock inte fram till hur.
Tror detta återspeglar all den uppmärksamhet han får, bland annat för att han är brun.
Vad tror ni? Och vad kan jag göra för att hjälpa honom?

Min son är inte omskuren heller. Jag tänker att han kan alltid göra det senare, men han kan aldrig få tillbaka en förhud som vi tagit bort.
Mina tankar hänger kanske lite ihop med att jag läste Nick Hornbys "Om en pojke" när Hugo var nyfödd. Den pojken blir påprackad massor av värderingar eller vad man ska kalla det av sin ensamstående mamma. Även om jag vill fostra Hugo så att han får mina moralvärdeeringar, vill jag inte pracka dem på honom utan låta honom tänka själv och bestämma en hel del själv. Exempel: jag är vegetarian, det är inte Hugo, han är inte döpt och inte omskuren. Jag har aldrig klippt hans hår, utan när han blir sex eller sju år ska han själv få bestämma hur han vill göra (både jag och hans pappa har dreadlocks).

Och visst är det sorgligt att jag inte kan ge min son den familj jag ville och menade att ge honom. Att ta beslut om och driva igenom en separation från hans far var det svåraste jag någonsin gjort. Trots att det är två och ett halvt år sedan tänker jag fortfarande igonom om jag gjort rätt säkert en gång i veckan. Omvärderar och ombeslutar. Men jag kan inte leva ihop med hans pappa, det måste jag försöka acceptera.
Jag gör vad jag kan för att ge Hugo kunskaper om och känsla för sin andra etnicitet, vi surfar bilder och information på nätet, övar luganda, pratar om det mycket och så träffar han sin pappa några timmar några dagar i veckan. Mer som en kompis än som en pappa, mne så måste det tyvärr vara just nu. Hoppas det blir bättre med åren.

Jättejättebra skrivet, Blomstrande! Tack så mycket. Jag har funderat jättemycket över vilka ideal och förebilder Hugo växer upp med. Inom reggaen finns ju en hel del svarta och bruna killar som sjunger om att älska sin broder som man älskar sig själv, att mord, våld, för mycket sex, droger (marijuana undantaget, tyvärr), jakt på pengar, etc är fel. Det är tyvärr inte alltid de lever upp till sina höga ideal, men det behöver ju inte min son få reda på?
Sedan tror jag att min moral förhoppningsvis påverkar HUgo mer än hans pappas, eftersom han är så mycket närmare mig. En period i livet kommer han säkert sätta sin pappa på pidestal, men det går över.
Självklart hoppas jag att jag hittar en GOD man så småningom. Inga fler dåliga, tack. Och jag har jobbat mycket med mig själv för att komma ifrån mitt destruktiva sätt att välja pojkvänner. Numera kan jag tillochmed ibland titta på en snygg kille och inse att han kommer vara problem för sin tjej!

Frestylayla: Nu var det ju ett tag sen jag var gravid (har precis lagt upp lite bäbis-bilder på Hugo, så nu kan ni se hur länge sen det var!) så jag kommer inte ihåg exakt i vilka veckor det hände... Ont i kroppen hade jag ganska mycket. Redan från typ sjätte månaden hade jag så mycket förvärkar så fort jag gick att jag fick gå i snigelfart när jag skulle någonstans (fast det satt ju inte i skelettet). Hade även stora problem med sk restless legs, det kliade och rykte i knäna när jag skulle sova. Sista månaden hade jag mycket ont i kroppen på olika sätt, och det var jättesvårt att hitta något bekvämt sätt att sova på.
Men för mig kändes det ganska naturligt att det gjorde lite ont att bli 20 kg tyngre...

Jag tror inte du behöver vara orolig för att du har ont i kroppen, men om du är det ändå så knalla iväg till MVC. Oro är väl dåligt för barnet, sägs det! (Så nu kan du oroa dig för det också ;o) )

Apropå att få jobb som svart. Ronnie har inga som helst problem med att få jobb. Han är undersköterska, och vårdhemmen blir överlyckliga över unga, snygga män som vill jobba där (oftast i alla fall).
Han har dessutom en förmåga att charma folk...

Hugo drar sig tydligt till bruna. Det var när jag såg det (redan när han var mindre än två år) som jag började tänka mer över det, tidigare hade jag nog tänkt att hudfärg spelar mindre roll.

När jag för några månader sen frågade honom om hur han trodde det kom sig att han är brun svarade han "Det är för att min pappa målade mig". Och det är ju på sätt och vis sant, ur ett europeiskt perspektiv, fast jag skulle kanske använda ett annat ord är måla...

Jag skickar kort i vanliga kuvert. Vid ett tillfälle skrev jag typ "please be careful, contains photos", men det var ett misstag, för det är det enda brev som aldrig kommit fram. Ronnie säger att det är rätt många som skickar pengar mellan fotografierna, för att dölja pengarna, och det har fått den konsekvensen att brev med foton plundras och försvinner. Mina foton av min son känns så värdefulla för mig, och även för hans släktingar, så det känns inte alls kul att de riskerar att komma i fel händer. Men det har dock inte varit några problem om jag skickar en bunt foton utan varning...

Michiagnes, jag känner igen den där perioden. Man kunde inte ens sitta på toaletten utan att ha ungen i knät... Men det går över, ganska snabbt. Skickar lite kraft och ork till dig och er alla!

Hugo var strålande som luciatomte!

Han ser inte på sin pappa som en gud. Det är så grymt tydligt att det är mig han är trygg med. Han kan leka och busa en del med pappa, men om han gör sig illa blir han nästan hysterisk om pappa försöker hålla honom och trösta honom så att han inte kan komma till mig. Jag får också pussa och krama Hugo så mycket jag vill, men det får inte pappa, som ofta försöker tvinga sig till ömhetsbetygelser av det slaget. Jag tycker hans pappa är dålig på att visa respekt för Hugo, men det kanske hör till hans kultur där respekten för den som är äldre är mycket stark.

Att pappa är lite opålitlig verkar Hugo redan ha klart för sig, och han tycker inte om att bli fasthållen och tvingad till kramar. Måste påpeka att det här är inget jag har försökt påverka Hugo att tycka.

Jag är glad om de ringer från dagis och säger till om min son är hängig. Jag vill ju vara med honom och ta hand om honom om han inte mår bra. Men det kanske beror på att de så sällan ringer (har bara hänt två gånger på drygt två år)... De har aldrig visat någon disrespekt för att jag är ung (eller för att jag har dreadlocks för den delen), men jag visar ju hela tiden att Hugo är mitt största intresse och att jag är helt seriös som mamma. Nu när jag pluggar till förskollärare kan jag ju dessutom diskutera pedagogik med personalen.

Maaxan: jag tycker det låter som din dotter kunnat vara med på luciafirandet i alla fall, om du också var med. Men att hon sov två timmar visar väl att hon behövde vila, så helt ute och cyklade var de väl inte? Kroppstemperaturen ska väl dock inte vara det enda som styr, utan allmäntillståndet?

Michiagnes: ja, Hugo gillade luciafirandet. Han älskar musik och att sjunga, och julen är superspännande i år. Pepparkakor är dessutom det godaste som finns, så luciafirande kan ju inte bli annat än lyckat. Jag ska lägga en bild i mitt album snart, på min luciatomte.

Hoppas vi får snö snart!!

Michiagnes, jag glömde svara: Hugo har faktiskt inte pratat något mer om att han inte vill vara gullig, fast han gillar inte när tonårstjejerna tjuter av fröjd när vi går förbi.
Jag tror inte det bara är hans hudfärg och utseende som gör att folk tycker han är gullig. Vid tillfället då han protesterade hade han fått egna pengar att köpa godis själv för, och en liten treårig kille med egen väska och plånbok får rätt mycket leenden oavsett hudfärg...
Dessutom upplever jag att många tycker att jag och Hugo är söta tillsammans, de ser en ung mamma som är pedagogisk (jag är oftast det när vi är ute i alla fall ;o) ) med sitt söta barn, och det gör många glada. Om vi är ute och GÖR något tror jag dessutom många reagerar med tankar som liknar "man KAN ju faktiskt fortsätta göra kul saker fastän man har barn". Det tror jag eftersom många jag pratar med vill göra "allt" innan de får barn, som om de inte skulle kunna göra nåt när de fått barn. Att se oss ger dem en aha-upplevelse, kanske?

Nu finns min luciatomte i albumet!

L83, och när de inte förutsätter att det inte är dina barn (även jag har fått adoptionsfrågan nån gång), hur blir du bemött då? Jag har inte heller enbart fått positiv respons om man säger så...

Michiagnes, jo Hugo är rätt lik sin pappa, det är det många som tycker, inklusive jag. Fast han är rätt lik mig också!

På nyårsdagen fyller jag 25, så jag ska försöka ha fest för vänner på nyårsafton. Barn är också välkomna, för jag kan inte tänka mig att fira nyår utan min Hugo. Han pratar förresten mycket om hur han ska fira mig dagen därpå, med "Ja må han leva", presenter och tårta... ;o)

Jag älskar också fredagar, fast nu är det redan lördag och det är inte så dumt det heller!

En kompis till mig (vuxen) blev omskuren (i Etiopien) vid 4 års ålder, eftersom han och brorsan som var tvillingar ansågs för svaga för omskärelse vid födseln.
Vilka regler som gäller i Sverige har jag tyvärr ingen aning om, men man kan ju göra det när man är vuxen. Jag vill att min son ska få bestämma helt själv, och han kan ju aldrig få tillbaka en hudbit som vi tagit bort, så jag har inte låtit omskära honom.

Michiagnes, jag skrev ett svar på din fråga om negativt bemötande som ung mamma, men den försvann när hela forumet verkade hänga sig härom kvällen. Nu ska jag plugga lite, men om ni vill ta den diskussionen är jag gärna på med mina synpunkter och erfarenheter som vanligt.

Lallara, ska din make på fest på nyårsafton i Uppsala? Jag har ju inte bjudit honom!! ;o)

Michiagnes, jag känner med dig... Relationer är grymt jobbigt och ändå det viktigaste i livet (kanske därför det är så jobbigt). Och pappor är enligt min erfarenhet ofta extra mycket problem!

Anna Zawadi, bra gjort ;o)

Lallara, ja och en sak till vet jag: det är bäst att jag lagar MYCKET mat, för det finns inget värre än en kvinna som inte är gästvänlig och bjuder alla på tillräckligt med mat!! ;o)

Tack för alla fina julhälsningar, hoppas ni får en riktigt härlig, mysig jul. Ta hand om varandra och njut av att ni har det så bra. Mycket kärlek.
Mitt julkort stoppar jag i fotoalbumet, så får ni titta på det där. GOD JUL!!

Puh, nu är jag tillbaka efter jul, nyår och födelsedag... (fast det var ännu värre det året vi dessutom gifte oss 3 jan!)
Kul att se att de flesta av er verkar må bra. Grattis till den Gåeende Dottern, Michiagnes! Tråkigt med tand-besvären. Vi kände alldrig så värst mycket av dem, visst var han lite extra gnällig ibland och det kunde ha att göra med en tand, men inget solklart. Nu är det jag som får nya tänder istället!

Ja, vad ska vi med fördomar till? Jag blir så less... Kan vi inte inse att alla människor är unika men ändå lika? Nej, tydligen inte, vi måste kategorisera och förenkla. Men vilka fördomar har svarta män om vita kvinnor då?

Kram till er alla. Jag är glad att dethär forumet finns!

Jaa Lallara, det är inte klokt... Men vi får väl fortsätta hoppas och be att det ska bli bättre ;o)

Imorgon börjar skolan igen... Då gäller det att kämpa kämpa kämpa till i maj eller kanske juni. Känns jobbigt, som om de närmaste månaderna bara kommer bestå av plugg, Hugo och städning. Jag menar inte att Hugo är en tråkig och jobbig del av mitt liv, tvärt om, men jag skulle vilja ha liiiite tid för mig själv också... att måla, sy, greja med silversmide, dansa och softa. Jag menar verkligen inte att jag skulle vilja vara utan Hugo mycket, han är ju mitt livsmål, men jag tror jag är en bättre mamma om jag får lite tid över till "personlig utveckling" och "påfyllning av batterierna". Och dessutom, genom att föregå med gott exempel lär man barnen att ta sina egna behov på allvar, även när de blir lite äldre. Eller?
Hur känner ni? Har ni tid över för er själva (dvs inte bara till städning, jobb, plugg etc)? Eller har ni prioriterat bort det helt?

Ewe lina: Det har varit väldigt uppskattat med typiskt svenskt godis (men inte lakrits förstås) och de gillade verkligen alla fruktiga tvålar och sånt från Bodyshop (till och med mitt ex älskar att lukta jordgubb ;o) )
Men det allra bästa svärmor vet är ju fotografier på barnbarnet. Jag har förstått att fotografier är något väldigt värdefullt i Uganda, och det är inte helt ovanligt att gäster stjäl kort!
Tips till pojkarna vet jag inte riktigt... när åker ni? Jag kan ju fråga vad mitt ex skulle velat ha i den åldern. Kläder, skor eller teknikprylar troligen...
Lycka till på resan!!