orkar inte med min mamma

Hade kunnat skriva detta själv. Har funderat flera gånger på att säga att jag måste få en paus från henne. Bryta helt vill jag inte göra, men ibland känns det som hon kväver mig.
Hon är otroligt egoistisk och sätter alltid sig själv i första rum, även om hon själv inte tycker detta. Oftast säger jag inte ifrån utan blir bara sur och tvär, är väl inte heller någon bra lösning. Sen blir det inte bättre av att hon är sjukskriven sen massa år tillbaka för utbrändhet och för att hon är depremerad.

Igentligen har jag inget råd, men ville säga att du inte var ensam

Skönt med svar i alla fall. Vi kanske kan stötta varann i att stå på oss? Du kan ju alltid skriva av dig i den här tråden, menar jag.

Jag har väl inget jättebra tips på vad man kan göra. Jag har nummerpresentation och svarar inte alltid, vilket är hemskt skönt, även om blodtrycket stiger när man ser numret...

Jag har faktiskt sagt ifrån; sagt att jag inte har tid, eller sagt nej när hon sagt "du är inte intresserad?"

Det känns avigt men hemskt skönt, på sitt sätt. Jag har kommit fram till att det här inte är sunt och att jag måste sätta fler och tydligare gränser, även om hon blir sur och slänger på luren.

hade problem med min mamma också.

skrev ett 7 sidor långt brev till henne, hon har aldrig svarat, men beter sig bättre nu.

skrev om att jag inte är ett barn längre. att jag behövre få fatta mina egna beslut utan att behöva diskutera det med henne. att jag själv berättar vad jag vill, när jag vill.

skrev massor.

vill hon inte läsa ditt brev, eller höra dina kommentarer. Bryt ett tag. mitt tips iallafall

ja, det var ju i och för sig en idé

för min del så känner jag inte för att skriva ett brev, då hon antingen skulle ifrågasätta allt och/eller bryta kontakten osv.

jag orkar heller inte lägga ner tid och energi på det, tyvärr så har jag liksom inge till övers för att ägna tid åt vår relation

det känns bäst att hålla henne på distans, så mkt som möjligt och gärna mer och mer på sikt (vore hemskt skönt)

Jag känner igen mig i det du skriver, men mina föärldrar har även tryckt ner mig under min uppväxt. jag har precis som föregående "talare" skrivit ett brev till mina föräldrar, men detta blev inte så vidare bra de skyllde bara på att det var min sambo som hade satt massa konstiga tankar i mitt huvuad samt att jag fick välja mellan min sambo och dem.
Jag valde då min sambo och vi bröt kontakten ett tag. Nu har vi kontakt igen och det har väl blivit lite bättre men bra är det väl inte. Men jag vågar inte bryta kontakten mer eftersom pappa är sjuk och kanske kan dö så jag vill inte bryta kontakten i fall det händer honom något.

Jag förstår...

Jag vill inte heller bryta kontakten helt, av samma orsak...tror jag. Det känns som att man i alla fall borde ha liiite kontakt med sina föräldrar. Ifall det händer ngt också.

Men du gjorde nog ett bra val som valde sambon och stod på dig. Min mamma har också sagt saker som "är det X som sagt det?" helt utan anledning. Det känns som att det är ett kontrollbehov när man klankar ner på ngn eller får för sig att ngn sagt ngt etc.

Jag brukar tänka numer att jag ska inte behöva FÖRSVARA mig från mamma. Om hon frågar/påstår/säger saker som jag känner inskränker så försöker jag att inte ge henne för mkt svar. Jag tror att principen då blir att man flyttar sin "privata zon" allt längre tillbaka (så att mamma får alltför stor plats i ens liv). Det är inte sunt, så du gör rätt i att stå på dig.

Sitter i samma båt, men ändå inte. Har en mamma som är emotionellt och socialt handikappad, hennes barndom var väldigt tragisk och destruktiv. Älskar henne mycket och hon har alltid varit snäll mot mig. Men hon har aldrig varit förälder, utan jag har fått ta hand om henne mycket. Har känt mig äldre än henne sedan jag var ca 6 år gammal. Hon känner inte mig riktigt och jag känner inte henne. Allt hon vet om mig har hon hittat på själv i hennes fantasi, som att jag tycker om att sy, jag gillar hennes köttgryor (hon har aldrig lagat någon) etc.
Jag blir stressad och irriterad när jag träffar henne, när jag helst av allt bara vill vara en bra dotter och krypa upp i famnen på henne. Kämpar med detta fortfarande trots att jag är 30 år fyllda....

Man kan aldrig ändra på någon annan, men man kan ändra på sig själv.

Ts: Det jag menar är att du bara kan ändra din egen inställning, inte hennes. Var tydlig men kärleksfull när det gäller dina gränser. Man har bara en mamma, så jag tror inte att du vill bryta egentligen. Det du behöver är nog ett sätt att hantera de här jobbiga situationerna som uppstår. Och inte minst: Varför tror du att hon beter sig som hon gör, vad är det som skapar hennes kontrollbehov?

Så sant så...

Jag har det inte riktigt på samma sätt men jag känner igen mig i att vara förälder åt sin förälder, alltid finnas där osv.

Men man måste också prio. sitt eget liv. För ca 2 år sedan skulle jag aldrig ha skrivit ngt sånt här men nu känner jag jättestarkt för att det känns fel att fortsätta i samma banor. Jag har mer och mer gått över till att leva mitt eget liv och inte bry mig lika hårt om mamma har svårt för att det är så.

Jag förstår samtidigt att det är jobbigt. Jag saknar också en mamma väldigt mkt ibland men jag kan också bara göra mitt bästa under omständigheterna...och en dag bli den mamma som jag saknat, för mina barn :)

Min mamma kunde inte släppa mig när jag flyttade hemifrån. Hon hade också en svår uppväxt och har väl skapat sitt eget jag enbart med hjälp av sina barn. Hon har också svårt att lyssna på andra människor och hamnar lätt i konflikter. Så när vi flyttade hamnade hon i värsta krisen och blev helt fruktansvärd.

Jag flyttade långt därifrån (för att kunan frigöra mig) och svarade inte i telefon. Stängde av telefonsvararen efter oräkneliga utskällningar på den... (som om man skulle ringa henne efter at ha blivit utskälld!). Till sist gick jag till en kurator, som konstaterade att mamma försökte ge mig dåligt samvete hela tiden. Vi åratade om typiska situiationer när det hände och hon hjälpte mig identifiera hur jag själv reagerade och att formulera motfrågor när hon gick på. Så att det elaka inte fastnade på mig, utan studsade tillbaka liksom.

Så jag började fråga min mamma saker som det här:
- Om någon skällde ut dig på din telefonsvarare, skulle du få lust att ringa den personen då?
- Skulle du åka och hälsa på en person som skäller mycket på dig?
- Vad vill du att jag ska känna när du säger då där?
- Jag hör vad du säger och jag håller inte med dig.
- Vad skulle du känna om någon sa till dig att "xxxx" (och så sa jag vad hon just hade sagt.
Hon blev ju vansinnig först och anklagade mig för att starta bråk, men efter ett tag började hon inse att jag uppreopade det hon sa och det landade långsamt i henne och hon kom till någon slags insikt om att hon gått långt över gränserna. En orsak till att jag vågade var att jag var tillsammans med en kille som jag kände mig trygg med, jag blev starkare och orkade ta striden (som jag visste skulle komma).

Men det tog säkert 3-4 år innan vi landade i en relation där vi kan umgås. Vi är inte är vänner, men i alla fall kan vara tillsammans utan kaos. En dålig lyssnare är hon ännu, jag får aldrig tala till punkt och hon frågar mig aldrig några följdfrågor om jag berättar något. Men hon är i alla fall inte galen längre.

"en till...":

tusen tack för ditt långa och konstruktiva svar.

de där motfrågorna är verkligen bra. Jag har faktiskt också börjat gå hos en kurator som också pratar om att bolla tillbaka det dåliga samvetet. Och det börjar fungera. Jag känner mig starkare och jag har som du en trygg pojkvän som ger mig allt stöd jag behöver.

jag har ingen lust än att lägga ner alltför mkt energi på att rädda vår relation, utan känner att jag går till kuratorn för min egen del och inet för vår relations skull och det känns bra.

katten:

tack för dina svar med.

jag har också, som du, inseet att jag kan bara lägga kraft på mig själv....och inse att jag inte får göda hennes kontrollbehov (det ska inte gå att kontrollera sitt barn i den här åldern)

TS: hoppas du orkar ta dig igenom det. För det är det värt.

Som du skriver kände jag med, jag måste rädda mig själv. Inte rädda relationen med mamma. Men jag var tvingen att lära mig hantera mamma på ett annat sätt för att kunna få balans i mitt liv.

mm, så känenr jag också... jag svarar inte alltid i tfn när jag ser hennes nummer osv. och jag fejkar aldrig intresse för hennes problem, det har jag aldrig gjort...det är ett steg...

jag känner också att jag letar balans i mitt liv och prio. det framför vad mamma tycker etc.