orkar inte med min mamma
Min mamma kunde inte släppa mig när jag flyttade hemifrån. Hon hade också en svår uppväxt och har väl skapat sitt eget jag enbart med hjälp av sina barn. Hon har också svårt att lyssna på andra människor och hamnar lätt i konflikter. Så när vi flyttade hamnade hon i värsta krisen och blev helt fruktansvärd.
Jag flyttade långt därifrån (för att kunan frigöra mig) och svarade inte i telefon. Stängde av telefonsvararen efter oräkneliga utskällningar på den... (som om man skulle ringa henne efter at ha blivit utskälld!). Till sist gick jag till en kurator, som konstaterade att mamma försökte ge mig dåligt samvete hela tiden. Vi åratade om typiska situiationer när det hände och hon hjälpte mig identifiera hur jag själv reagerade och att formulera motfrågor när hon gick på. Så att det elaka inte fastnade på mig, utan studsade tillbaka liksom.
Så jag började fråga min mamma saker som det här:
- Om någon skällde ut dig på din telefonsvarare, skulle du få lust att ringa den personen då?
- Skulle du åka och hälsa på en person som skäller mycket på dig?
- Vad vill du att jag ska känna när du säger då där?
- Jag hör vad du säger och jag håller inte med dig.
- Vad skulle du känna om någon sa till dig att "xxxx" (och så sa jag vad hon just hade sagt.
Hon blev ju vansinnig först och anklagade mig för att starta bråk, men efter ett tag började hon inse att jag uppreopade det hon sa och det landade långsamt i henne och hon kom till någon slags insikt om att hon gått långt över gränserna. En orsak till att jag vågade var att jag var tillsammans med en kille som jag kände mig trygg med, jag blev starkare och orkade ta striden (som jag visste skulle komma).
Men det tog säkert 3-4 år innan vi landade i en relation där vi kan umgås. Vi är inte är vänner, men i alla fall kan vara tillsammans utan kaos. En dålig lyssnare är hon ännu, jag får aldrig tala till punkt och hon frågar mig aldrig några följdfrågor om jag berättar något. Men hon är i alla fall inte galen längre.