orkar inte med min mamma

Skönt med svar i alla fall. Vi kanske kan stötta varann i att stå på oss? Du kan ju alltid skriva av dig i den här tråden, menar jag.

Jag har väl inget jättebra tips på vad man kan göra. Jag har nummerpresentation och svarar inte alltid, vilket är hemskt skönt, även om blodtrycket stiger när man ser numret...

Jag har faktiskt sagt ifrån; sagt att jag inte har tid, eller sagt nej när hon sagt "du är inte intresserad?"

Det känns avigt men hemskt skönt, på sitt sätt. Jag har kommit fram till att det här inte är sunt och att jag måste sätta fler och tydligare gränser, även om hon blir sur och slänger på luren.

ja, det var ju i och för sig en idé

för min del så känner jag inte för att skriva ett brev, då hon antingen skulle ifrågasätta allt och/eller bryta kontakten osv.

jag orkar heller inte lägga ner tid och energi på det, tyvärr så har jag liksom inge till övers för att ägna tid åt vår relation

det känns bäst att hålla henne på distans, så mkt som möjligt och gärna mer och mer på sikt (vore hemskt skönt)

Jag förstår...

Jag vill inte heller bryta kontakten helt, av samma orsak...tror jag. Det känns som att man i alla fall borde ha liiite kontakt med sina föräldrar. Ifall det händer ngt också.

Men du gjorde nog ett bra val som valde sambon och stod på dig. Min mamma har också sagt saker som "är det X som sagt det?" helt utan anledning. Det känns som att det är ett kontrollbehov när man klankar ner på ngn eller får för sig att ngn sagt ngt etc.

Jag brukar tänka numer att jag ska inte behöva FÖRSVARA mig från mamma. Om hon frågar/påstår/säger saker som jag känner inskränker så försöker jag att inte ge henne för mkt svar. Jag tror att principen då blir att man flyttar sin "privata zon" allt längre tillbaka (så att mamma får alltför stor plats i ens liv). Det är inte sunt, så du gör rätt i att stå på dig.

Så sant så...

Jag har det inte riktigt på samma sätt men jag känner igen mig i att vara förälder åt sin förälder, alltid finnas där osv.

Men man måste också prio. sitt eget liv. För ca 2 år sedan skulle jag aldrig ha skrivit ngt sånt här men nu känner jag jättestarkt för att det känns fel att fortsätta i samma banor. Jag har mer och mer gått över till att leva mitt eget liv och inte bry mig lika hårt om mamma har svårt för att det är så.

Jag förstår samtidigt att det är jobbigt. Jag saknar också en mamma väldigt mkt ibland men jag kan också bara göra mitt bästa under omständigheterna...och en dag bli den mamma som jag saknat, för mina barn :)

"en till...":

tusen tack för ditt långa och konstruktiva svar.

de där motfrågorna är verkligen bra. Jag har faktiskt också börjat gå hos en kurator som också pratar om att bolla tillbaka det dåliga samvetet. Och det börjar fungera. Jag känner mig starkare och jag har som du en trygg pojkvän som ger mig allt stöd jag behöver.

jag har ingen lust än att lägga ner alltför mkt energi på att rädda vår relation, utan känner att jag går till kuratorn för min egen del och inet för vår relations skull och det känns bra.

katten:

tack för dina svar med.

jag har också, som du, inseet att jag kan bara lägga kraft på mig själv....och inse att jag inte får göda hennes kontrollbehov (det ska inte gå att kontrollera sitt barn i den här åldern)

mm, så känenr jag också... jag svarar inte alltid i tfn när jag ser hennes nummer osv. och jag fejkar aldrig intresse för hennes problem, det har jag aldrig gjort...det är ett steg...

jag känner också att jag letar balans i mitt liv och prio. det framför vad mamma tycker etc.