• Anonym (knäpp)

    Spyr i hemlighet

    Jag har fastnat i en fälla och kan inte ta mig ur den. Jag äter oftast nyttigt och bra. Jag rör på mig tillräckligt och lever utåt väldigt sunt.
    Det är bara det att ibland drabbas jag av "fett och socker-demonen" som gör att jag äter onyttigt fastän jag inte vill det egentligen. Det slutar med ångest och att jag måste "rena mig" genom att spy upp det onyttiga. 
    Jag spyr aldrig upp vanlig mat, utan bara när jag ätit för mycket otillåtet godis, kakor eller liknande.

    Jag vet inte vad jag ska göra. Hur farligt är det egentligen? Jag äter ju mat och behåller maten. Gör det något att jag spyr upp det andra?

  • Svar på tråden Spyr i hemlighet
  • Anonym (mia)

    TS - jag gör samma sak och känner igen mig exakt i vad du skriver.
    Jag har brottats med detta länge. Tyvärr har spyendet blivit en slags tillfredsställelse.

  • Anonym (åäö)

    Min mormor sa nåt klokt sist jag var hos henne.

    -Man blir inte tjock av det du äter utan av det du inte äter.

    Tål att tänkas på.

    Lycka till.

  • Anonym (knäpp)

    (jag också): Ja jag börjar sakta inse det, men jag skäms så fruktansvärt för att jag inte klarar det här själv och jag vill inte berätta det för min man. Han brukar säga att jag är så perfekt i hans ögon, för att jag håller vikten och bara är "lagom rund". Jag vet att om jag slutar spy så blir jag tjock, men jag vet också att det blir en massa andra följder av att spy.
    det låter i alla fall hoppfullt att du tagit dig ur skiten.
    Jag ska jag också, på nåt vis.

    (mia): HAr du också ångest över att du inte kan sluta?

  • Anonym (knäpp)

    (åäö) hm...vet inte om jag håller med din mormor

  • Anonym (knäpp)

    *ångest inför middan med jobbet*
    Kommer att försöka tänka nyttiga tankar vid middan, men jag vet att om jag lyckas med det är det inte säkert att jag kan motstå att hetsäta onyttigt när jag kommer hem sedan och maken är borta ikväll så jag kan härja fritt.

    Det har blivit allt oftare som "fett och kolhydrats-demonerna" tar över.

  • Anonym (knäpp)

    hemma igen.
    Klarade middan, åt fruktsallad till efterrätt, men fick ångest ändå för den där lilla klicken glass som var till och ångest dämpar jag genom att överäta kolhydrater. Att överäta skapar ångest som bara går att dämpa genom att rena sig.

    Jag är en tragisk människa

  • Anonym (mia)

    ikväll när jag spydde var det först blod.. så äckligt!! det har hänt innan. då blir man lite rädd faktiskt. smällde i mig en hel 100 grams chokladkaka, så jag får skylla mig själv! hatar mig själv för att jag frossar så här.

  • Anonym (knäpp)

    (Mia): Blod har jag aldrig spytt upp. Låter som att du spytt lite för ofta och/eller är väldigt sårig i halsen.
    Jag skulle bli skiträdd om jag spydde blod!

    Vet du vad jag gjorde idag? Jag lyfte på luren och ringde till en kompis och berättade sanningen och bad om råd.
    Det visar sig att hennes mamma tillfälligt jobbar inom psykiatrin och det blev "full aktivitet" på en gång! På onsdag ska jag träffa en kontakt på psyk för samtal och "snabbutredning" för att se om jag behöver proffshjälp.

    Nu är jag livrädd! Men samtidigt är det skönt att känna att bollen är i rullning och att jag inte står ensam i världen om att veta hur det är.
    Det bästa är att det ändå verkar som att psykiatrin tar mina bekymmer på allvar, men jag har blivit varnad för att det är långa väntetider för viss hjälp.

    Ikväll ska jag sitta ner med maken och försöka förklara läget. *nervös*


     

  • Anonym (bulimi)

    Har haft bulimi i 12 år.är inte frisk än med på väg. sökte hjälp ibörjan av året o det har blivt bättre, men vägen är lång. vill du prata så finns jag här!
    kram!

  • Anonym (mia)

    TS - hur känns det att du ska få hjälp? Vad sa din make?

    Jag tror blodet igår kom ifrån att mitt tandkött blödde, men det såg inte trevligt ut.
    Har haft besök och vi har fikat, åt en chokladbiskvi. Förstår inte varför jag utsätter mig för sånt här frivilligt.
    Låter säkert sjukt i mångas öron, men jag saknar tiden för något år sen och innan dess, då jag hade mer disciplin. Det enda jag behöll var i princip frukosten.

  • Anonym (xxx)

    är precis som ni. Jobbar hårt med att hålla kontrollen. Jag gick också upp när jag slutade spy ( eller försöker sluta för jag får återfall då och då) och här är nu katastrof. Blir dessutom ofta så sugen på godis och har så svag karaktär.

    Precis som ni behöll jag oftas frukosten och sedan var det kört. Många dagar har gått åt till att äta /spy äta/spy och såvidare

    Ska dessutom snart på badsemester och vill inte ens tänka på bikini nu!

    Ska bryta detta nu. Jag måste vinna och jag måste tro på det. Är också lite rund som nu helt tappat kontrollen

  • Anonym

    Jag har aldrig lyckats kräka upp maten, men jag har försökt många gånger.

    Jag fick problem med maten för ca 6-7 år sedan. Det går i perioder hur jag hanterar det. Ibland äter jag inget, för att sedan gå över till att inte äta alls eller äta alldeles för mycket och mest godis i de fallen...

    Jag har aldrig berättat detta för någon och inte heller sökt hjälp för det.
    Lyckas dölja det bra för min sambo, han gnäller bra ibland lite på mig om jag inte äter...

  • Anonym

    "Ibland äter jag normalt" skulle det såklart stå...

  • Nunc et semper

    **Vill bara ge er en kram**
    Jag har haft tendenser till att börja kontrollera mitt matintag några gånger, men då på andra sätt än att spy. Utan det var i samband med träning, och en andra gång var det pga panikångest.

    Lycka till!! Verkligen.

  • Anonym (knäpp)

    Dags att rapportera hur det har gått hittills.
    Jag har haft ett långt samtal med min man. Det var jobbigt och jag grät floder, men det gjorde även min man.
    Han hade kommer att stötta mig fullt ut! Först blev han arg för att jag dolt allt för honom, men han förstod när jag förklarade och berättade att hans syrra haft liknande problem under deras uppväxt. Det hade JAG ingen aning om! Men hon bor å andra sidan i andra änden av landet och vi ses nästan aldrig.

    Min man kommer att följa med som moraliskt stöd nästa vecka när jag ska träffa människan på psyk. Så skönt att ha berättat!
    Nu kan det bara bli bättre även om jag är fullkomligt livrädd för det som väntar.
    Hur ska jag klara det?

    I alla fall så är det nog bra att jag lyckats ta tag i det redan nu innan jag helt har tappat kontrollen över situationen.

    Jag rekommenderar er som har problem men aldrig har sagt något till någon, att göra det. Det känns bättre sedan!
    Har ni partner så berätta för honom eller henne. Det går inte i längden att leva "dubbelliv" och dölja nåt sånt här.


    Sedan är det inte alltid lätt att få sin omgivning att förstå. HUr ska man lyckas få människor att förstå vilken ångest en kaka eller chokladbit kan ge?


    Det förstår nog bara vi som är i det.

    Nu när maken vet, så vet han också att vissa situationer kan framkalla ångest.
    Att jag hade sån "tur" att jag råkat gifta sig med någon som har erfarenhet från sin egen familj vet jag inte om det är bra eller dåligt, men jag hoppas att det blir bra.
    Fast han blir ju svårare att lura och manipulera nu när han vet.

  • Anonym (Jag också)

    Vill bara säga att jag är glad för din skull TS. Så otroligt modigt av dig att berätta för dina närmaste och söka hjälp!

    Ni som oroar er för vikten när ni slutar spy: I början gick jag upp i vikt (jag lät bli att spy men kunde inte kontrollera hetsätningen). Efter ett tag när jag blev bättre och inte tänkte på mat 100% av tiden gick jag ner i vikt och blev normalt smal. Alltså om man inte är helt fixerad vid mat utan äter regelbundet och när man känner sig hungrig kan kroppen återgå till det normala läget som passar just mig (så upplever jag det). Jag kan gå upp eller ner ett par kilo men inte mer än det, när jag var sjuk kunde min vikt pendla väldigt mycket.

    Jag lovar er: Man blir inte smal av att spy! Det är inget mirakulöst "knep" för att hålla sig smal eller bli smal!

  • Anonym (Rädd)

    Jag kanske kan skriva här, jag misstänker att min sambo spyr upp oftast efter att vi ätit utemat. Jag vet att han haft bullimi när han var tonåring, men tog sig ur det själv, hans föräldrar vet ingenting. Jag vill hjälpa honom, men vet inte vart jag ska börja, vad tror ni är bäst? Jag har funderat hela kvällen vad det kan bero på, han har ofta ångest över sin vikt, även om han är smal o väldigt snygg. Men jag har funderat om det kan bero på hans barndom, att det började där. Hans föräldrar har alltd varit ganska "dåliga" han har berättat oftast på fyllan att hans mamma sagt att hon avskyr honom, men det vet jag att hon inte gör egentligen även om dom aldrig kommer och hälsar på sina barn eller barnbarn, man måste åka dit för att få träffa dom. Han har förklarat att han alltid vill vara bra för sina föräldrar, att dom ska vara stolta över honom. Han har hjälpt dom så mycket men aldrig riktigt fått tillbaka i kärlek. Jag tror dom dricker väldigt mycket o ofta o alltid har gjort det. Tror ni att det kan ha ett sammanhang, att det är nå slags ångestkänslor? Jag börjar blir riktigt orolig för honom. Det sägs ju att tänderna blir dåliga när man kräks, och hans är jättedåliga, har rasat av bitar av tänderna. Han ska till tandläkaren, jag är rädd att dom ska påpeka något och han ska få ännu mera ångest! Jag måste hjälpa honom, jag älskar han så mycket men ajg är själv en svag person och har mått dåligt, jag är rädd att jag inte kommer klara det utan göra det värre. Han är mitt allt och han ska snart bli pappa till vårat barn.... Vad tycker ni jag ska göra, ska man söka professionell hjälp? Kram på er.

  • Anonym (knäpp)

    Anonym (rädd) Konfrontera honom med det du tror dig veta och stötta honom att söka hjälp!!! SNABBT! Det finns alltid en massa saker i bakgrunden som orsakar olika ätstörningar. Han behöver få hjälp både med bearbetning och praktisk lösning!

    Jag har träffat människan på psyk. Jag får hjälp! I första hand i en grupp med likasinnade. JAg får börja så snart de ska starta upp en ny.
    Jag står på kö för samtalskontakt också, men mitt fall tillhör inte de högprioriterade eftersom att jag inte har för lågt bmi.
    Ev. får jag också träffa en dietist
    Men jag är på väg! Jag ska bli "Normal"! (hoppas jag)

  • Anonym (Rädd)

    Tack för svar... Det är svårt att veta hur man ska gå tillväga, men nästa gång det händer ska jag konfrontera honom. Jag vet att han kommer känna sig skamsen, jag känner han så väl. Han kommer skylla på annat o så... Jag vet ju inte hur länge han har hållt på, jag har bara tyckt mig höra honom kräkas en gång i söndags. Men jag ska hålla mig vaken ifall det händer igen, då ska jag en gång för alla hjälpa honom! Som hans föräldrar inte kunde göra fast han var så ung när han hade bullimi förut. Jag blir förundrad när jag ser föräldrar inte bry sig om sina barn, han har försökt ta livet av sig när han var i tonåren och blev mobbad i skolan... Hur tänker man då som förälder när man bara ignorerar sitt barn så.

    Jag hoppas det går bra för dig, eller det vet jag att det kommer göra eftersom du har sökt hjälpt. Det är starkt gjort av dig!

  • Anonym (Jag också)

    Anonym (rädd): Vänta inte tills han spyr nästa gång, konfrontera och hjälp honom NU! Om det har gått så långt att hans tänder trillar sönder betyder det kanske att han faktiskt aldrig slutat med sitt beteende sedan tonåren, bara lyckats dölja det bättre. Stå inte och se på medan han skadar sig själv, gör något!

Svar på tråden Spyr i hemlighet