Ledsen, arg och tom

Hej! Jag har precis fått konstaterad ångest och jag känne rigen mig precis i det du skriver! Har du någon medicin mot din ångest? Jag blirr som en kaktus under de här perioderna, sur och jävlig mot allt och alla.

Mitt tips, bolla lite ideer till här men som start, hur hade du tänkt ta upp det med honom? skriv ungefär hur, så kan vi andra se om VI skulle blivit stötta/arga. Lycka till, ångesten går över I prommse

Hej,

Grejen e den att han umgås mycket med min kusin som jag bröt med för två år sen då vi kom på hur mycket hon hade ljugit för oss. Min kompis fortsatte att umgås med henne, han sa att han tyckte synd om henne och hennes mytoman-manér hade väl bititi på honom. Till en början talade han aldrig om för mig att han skulle träffa henne, eller att han hade gjort det för att liksom vara schysst mot mig, men det är ju helt tvärtom. Det känns som att han ljuger och går bakom ryggen istället för att vara ärlig.

De senaste gångerna vi skulle ha träffats har han ställt in, utan att vi bokat ny date så att säga. Sen vet jag att de träffades nån dag efter det. Asså, det e här min noja verkligen kickar in. Det känns som han föredrar henne framför mig (fastän jag vet att det inte är så), men nu känns det som i början av hela allt det här; att han liksom går bakom ryggen på mig.

Orkar du läsa mer?

En annan vän ordnade en babyshower åt mig, och min vän tackade ja till inbjudan tidigt för att sen aldrig dyka upp. Jag ringde efter honom men fick inte tag på honom. Får ett mail två dagar senare där han skrattar bort det hela. När jag ringer upp honom fortsätter han att skratta bort det (han brukar göra det). Jag förklarade för honom hur tvärledsen jag blev och att det inte är ok att göra så här.
Han påstod att han blandade ihop tiderna och att han sedan "froze" och kunde inte ens med att ringa. Till råga på allt säger han "det är inte personligt". My ass!
Han är en vän av att dra vita lögner och jag vet hur han är med andra, trodde bara aldrig att han skulle bara så mot mig.
Det känns bara som om jag gjort nåt fel el annat konstigt för att han ska vara så här mot mig och jag tar åt mig mer än vad han är värd, så att säga.

Blev du något klokare?

Vill bara tillägga att det känns skönt att nån svarat på mitt inlägg, tack.

Hm, okej, det kommer at tid att skriva ett bra svar men jag är kvar och har läst alltihop! återkommer strax!

äh dessutom tycker jag att jag kan lägga ner min anonymitet jag är Anonym (likadant)

Hej,
för att svara på din fråga förrsten;
Nä, jag käkar inegn medicin. Gjorde det förr, sen har jag liksom mått "bra" de senaste åren. Har väldigt lätt för att bli deppig och få ångest, och får väl liksom acceptera att jag är sån som person helt enkelt.

ALLT är liksom bara piss o skit och inget jag gör blir bra! Jag vill liksom bara ha ett nytt liv, träffa nya människor o.s.v.
Blir mamma om nåra veckor så då börjar väl mitt nya liv ;)
suck... Var "gravidledsen" när jag pratade med min mamma i telefonen häromdan, så säger hon såhär:
"nu får du sluta gråta, det är ingen som tycker att det är roligt när du gråter. Dessutom mår varken du eller bebben bra av det, så nu får du sluta".
Fin kommentar va? Tack för den liksom, precis vad en människa med ångest behöver höra.
Blir arg på männsikor som är i ens närhet som BORDE VETA att såna kommentarer sätter press och leder till mer ångest. usch.

Hur är det för dig?

Helt spontant, den där "vännen" skulle inte jag ha kvar.

Men om du vill ha kvar honom så måste du konfrontera honom hur otrevligt det än kan bli. DU kan inte ha sånna människor runt dig! Han väljer att umgås med någon som är elak mot dig!

dte var en spontanreaktion... Men sen kan man ju ta upp det på olika sätt, som tex:

du jag har märkt att du hellre vill umgås med den andra tjejen än mig, och jag undrar bara varför?

läste ditt nya inlägg nu! HUR kan din mamma säga så? Om hon vet om att du har ångest så säger man bara inte så!!!

Och din ångest är inget man ska leva med, eller acceptera att dte bara är så. Det finns hjälp att få. Jag kan kanske inte uttala mig så mycket än, jag var i kontakt med psykiatrin för första gången i måndags. Men de s ajust det. Man ska inte behöva acceptera att man mår dåligt!

Och vill du träffa nya människor (jag är inne i samma fas, jag måste skaffa mig ett social nätvekt innan jag blir galen) gör som jag, nätdejta fast efter vänner! HUr många andra som helst känner som du! Om du bor i GBG så finns jag här tex.

Ahhh jag höll på att glömma: grattis till kommande bebben!!

funderar lite fortfarande, mina svar kommer nog lite pö om pö.

Och för att svara på hur det är för mig: ja allt som andra säger kan vara en total katastrof! allt blir svart eller vitt när jag är nere i en depp. men nu har jag fått medicinering som ska ta bort det värsta. Sen fick jag tips om att när man är nere att man kan distrahera bort ångesten. Göra något annorlunda för att få den andra delen av hjärnan att jobba. Tex lösa korsord med vänster han (omk man är högerhänt) etc. Igår städade jag som en tok! och sen mådde jag toppen efter det.

Allt blir bra, sen komme rju bebben och distrahera dig oxå

Du har rätt i det du säger, om jag tycker att det "kostar mer" än vad jag får tillbaka av honom så...
asså, grejen är den att jag insett det själv, och det är nog så att jag värderar honom högre p.g.a. nostalgiska värden, om du förstår vad jag menar, eftersom vi varit tajta länge.
Men det stör mig och träter mig, för jag vill veta "vad som gick snett"! Om jag konfronterar honom med det, asså, jag känner honom så väl att jag vet att han aldrig skulle ge mig ett svar. Han skulle borsta av sig tanken på att han e taskig och vända det så att det snarare är jag som är knasig och får skylla mig själv ifall jag tror nåt om honom. Det känns liksom som ett dött läge...

Jag känner mig väl inte stark nog att stryka honom ur registret, vill liksom inte förlora honom heller. Usch...

Du, "kompisen", det känns som att det är nåt konstigt mellan oss. Jag vet inte riktigt vad det är, men tycker du att vi växt ifrån varann? (om han säger nej, kan jag fråga om han inte tycker att det är konstigt att bara jag känner så?)

ja, det kan jag fråga. Vill liksom inte bara ösa ur mig vad jag känner utan att se vad han säger först, så att säga.

Äh, inget bra på sånt här...

Eller, jag kom på en grej. Sätt honom i din sits! Ska försöka förklara mig...

Säg helt enkelt att:

"""Du XXXXX, eftersom du aldrig lyssnar på mig och inte tar mina åsikter eller vår vänskap på allvar, så vill jag inte ha kontakt med dig mer. """

Då kan han ju försöka skratta bort det.. och OM han gör det:

"""Skratta du bara, det gör det bara ännu mer tydligt att det är jag som är den mogna och att det är jag som växt ifrån dig!"""

Bara en ide detta, men att du vänder på det och att dte är du som tar avstånd från honom. Utan förklaringar, utan att få svar på frågor. För först då kanske han komemr krypande till dig med en: ursäkt/förklaring. Och gör han inte det, fine! då är du faktiskt värd någon bättre!!

Hej,

jo, det e sant. Under tiden vi har skrivit nu har jag liskom bara blivit argare och argare och försökt att få tag på honom för att prata.

Du, det e verkligen sant det där med städningen! ha ha, fast jag brukar älska att städa på så konstiga ställen när jag mår så här;
typ rensa bland smycken el städa i nåt skåp jag aldrig använder. Idag tömde jag en hylla i bokhyllan och skurade. Bara en hylla också, ha ha.

*asg* den där känner jag igen. KNEPIG städning!! fast här finns en triljon flyttlådor, så jag kan sätta mig med dem *pust*

eh, anonym igen *flin*