Kanske ville du ha svar från någon som har förlorat sitt barn efter en stund här på jorden, isåfall ber jag om ursäkt om mitt svar känns orelevant, men jag tror att det är ungefär samma sorts sorg, förutom det att min pojke föddes död.
Den fråga var om smärtan går över och om/hur man kan gå vidare. Den akuta smärtan går över, den börjar så långsamt bli mjukare för mig och mer gå över i stilla sorg. Man kan nog gå vidare, men inte om man får pressen på sig att lägga det bakom sig och se framåt. Det vet man bara själv när man vill och orkar göra. Det är mycket skamkänslor inblandade i sorg, man kan inte tillåta sig själv se ett liv där man är lycklig igen. Det går inte. Men på något sätt vet jag också att jag kanske kommer att bli lycklig någon gång, men inte just nu. Det viktigaste är att man har människor att tala med. Helst någon som varit med om detta själv, även om en vän som du verkar vara väldigt bra! Man måste få mala samma saker om och om igen, och sedan en gång till. För sådan är sorgen, den kommer ut när man får återberätta, det är underligt, men det är så. Om du själv vill kan du titta på tex spädbarnsfondens hemsida eller föreningen småänglar. De har kontaktpersoner över hela landet som är just i din väns situation, en del några år senare. De kan ge ett bra perspektiv på hur det är att leva med samma sorg, fast sedan, när livet börjat om. För så är det, man ska lära sig leva igen och hitta tillbaka till livet igen. När man orkar. Men, ingen press, utan bara stöd.
