Jag hade en arbetskamrat för några år sedan. Hon pratade varje dag om sina "töser". Hennes töser gjorde si och de gjorde så. Hon hade köpt glitterhalsband till töserna, och hon hade köpt vars en flytväst för de skulle ut med en båt, och hon hade varit hos en homeopat med ena tösen för hon hade eksem... Tog mig ett par månader innan jag förstod och det gick upp ett ljus för mig att hennes töser var två hundar. Så kom en dag när jag var på jobb och vi fick ett meddelnade från chefen att xxx var sjuk, hennes tös (hund alltså) hade dött. Hon kom in på jobb ett par dagar senare. Hon var jätteledsen och grät, Och jag grät (sympati, antagligen för att hon gjorde det, för jag hade ju aldrig träffat hennes hundar) Vi stod där i korridoren och grät i kapp... Hon var sjuk ett par veckor sen kom hon tillbaka till jobb. För henne kan jag nog säga att sorgen var enormt stor. Själv har jag också haft en hund i 13 år som jag blev tvungen att ta beslutet att avliva. Det var mycket jobbigt, jag grät mycket och det gjorde ont men jag antar att min sorg efter min hund antagligen inte var lika smärtsam som för henne när hennes hund dog. Hon hade inga barn utan hundarna var liksom hennes allt. Så kan man då jämföra hennes sorg och grad i sorgen med någon annans? Jag vet faktiskt inte?
Men som många har skrivit tidigare (även jag själv) så är en hunds bortgång något som man vet kommer hända redan när man skaffar den? Ett barn ska inte dö före man själv gör det. Gör barnet det så är det antingen en olycka eller en sjukdom och det är en kris. En riktig kris!
Någon har också skrivit tidigare i tråden och något som jag också tror mycket på... Att om man mister en hund/katt så bleknar smärtan efterhand som tiden går men minnena finns kvar. Men däremot mister man ett barn så försvinner aldrig den smärtan. Man tänker nog hela tiden på barnet som borde ha varit med. Min hund skulle varit 16 år om hon varit i livet idag, givetvis kan jag ju mer acceptera att hon inte är med eftersom 16 år på en labrador är ytterst sällsynt. Men ett förlorat barn skulle varit med... Alla jular som går alla stora händelser som går genom år efter år så skulle ju barnet varit med. Det kan man nog aldrig riktigt släppa och dessutom blir det en helt annan typ av kontakt med en människa än med ett husdjur. Ett husdjur kan aldrig förmedla en känsla, en åsikt eller dra en egen slutsats så man får en dialog. De kan ge oss mycket! De är underbara och självklart sörjer vi dom när de går bort. Men de kan inte ge oss det som ett barn och hela dess liv och framtid kan ge oss...
