Överkörd!
Vet inte vart jag ska börja, har sen snart ett år tillbaka en styvson på nästan fem år, världens goaste ja, världens mest bortskämda ja! Då han är ensamt barn så verkar det inte finnas gränser för hur mycket man ska dalta med ett sådant barn. Mor och farföräldrar låter ju han få precis allt han pekar på. Kan tyckas löjligt av mig men nu när jag väntar mitt första barn med styvsonens pappa så är jag så rädd att det kommer att bli likadant där eller att styvsonen fortsätter att favoriseras och den nya glöms bort helt bara för att inte göra 5 åringen ledsen. Det andra problemet är att pappan klarar inte riktigt av den nya förändringen, det är antingen jag eller sonen. Och även där mycket daltande. Blir lite tokig på det hela, det är som att man aldrig duger eller är tillräcklig för nån part då 5 åringen vill vara hos oss men han vill inte vara med mig. Utan dom ggr som jag har honom själv så är det ett evigt konstant tjat om vart pappa är och när han kommer hem. Det är inte lätt att vara styvförälder alla ggr för det som jag fick lära mig när jag var mindre och även jobbar med dvs dagis/fritids verkar inte gå hem hos lillkillen. Inget jag gör för honom duger riktigt! Det enda jag vet det är att så fort han inte får pappans uppmärksamhet så ropar han efter honom. Vi försöker leva som en familj men det är svårt! Och saken är ju inte bättre heller då mamman till sonen vägrar ha delad vårdnad (varannan vecka) för att det inte passar in i hennes liv vilket hon tar ut på både son och ex! Känner att jag orkar inte mycket mer och det känns inte som nån höjdare att få en ny bebis in i allt detta knas, jo jag vet att jag borde kanske tänkt på detta tidigare, men man trodde ju aldrig att det skulle bli så här illa. Ibland undrar jag helt enkelt om det är mig det är fel på som inte orkar med alla dessa krav från exet, pappan för att inte tala om sonen!
