Ett barns ord sårar också

Barn är sina föräldrars ekon, brukar jag säga-- men bara ibland.
Usch vilken hemsk situation--- och den likgiltigheten omgivningen visade. Tror faktiskt att de blev mållösa av kommentaren och skämdes.
Det är väl klart att man blir sårad!
*kramar om dig och bebisen i magen*
Pia

Minday
Stämmer så bra som du skriver....

Ja barn har ju ett annat sätt att hantera sorg och rädsla. Även om man vet att de inte förstår bättre så kan det inte hjälpas om man känner att det sårar.

Jag fick på omvägar veta att min sambos systerdotter som är 5 år när hon fick veta om vår Buster gick ut på balkongen och sjöng:
- M och M fick barn den är döööö.

Det kändes ok att höra det på omvägar då jag tror att det var ett sätt för henne att hantera mycket känslor som kom upp. Men jag tror att det skulle gjort oerhört ont att höra det på plats. Dessvärre tror jag att hennes föräldrar skulle reagerat på precis samma sätt som i ditt fall genom att säga ingenting för det är så de reagerat hittills. Dels av rädsla men även osäkerhet hur vi vill att de skall reagera.

Så jag har full förståelse för att du blir ledsen man kan ju inte styra sina känslor. Själv tycker jag att det är ännu mer sårande med vuxna som beter sig konstigt. Barn är ju på något sätt barn om du förstår vad jag menar.

Barn är både bisarra och underbara. På mitt jobb (arbetar med barn som förskollärare) finns en flicka som varje vecka säger högt "visst dog din bäbis? Visst har du ingen bäbis därhemma?" Samtidigt som hon klappar mig på magen såsom hon gjorde när lillan låg där. I början vid återkomsten till arbetet var detta jobbigt men naturligt. Nu känns det nästan som en bekräftande ritual och skadar mig på inget sätt.
Tvärtom ett tillfälle att få tala om min älskade unge...

Kyoko: Du har rätt att barn har sitt egna sätt att hantera sin sorg.

Jag tror att det vore bra om man kunde sitta ner med barnen och prata om vad som har hänt för som i mitt fall har inte barnen sett Kevin i liv så jag tror att de har svårt att förstå att han har funnits.

Man vill ju gärna kunna prata om sitt döda barn men just nu känns det lite tabubelagt i den familjen.

Förstår hu du känner, Adrians kusin som snart ska bli 5 år har också sagt en del saker som gör ont, bla "Dumma dumma bebis" efter det att Adrian dog. O det är ju så han förstår det, alla vuxna runt omkring är ledsna och att det var bebisens fel. Jättesvårt att förklara o jättejobbigt att höra..

--barnens sätt att bearbeta det öerhörda är en gåta. Det kan ta sig i så många uttryck.
När Jonny dog, hade jag så svårt att få kontakt med lillasyster.
Hon var då nio år. Barnen i skolan ropade hemska saker till henne om hennes döde bror.
Hennes lilla själ började att dala.
Ibland kunde hon sitta alldeles stilla, blek i ansiktet och hennes ögon var stora och blanka. Att det var storebror hon tänkte på, var alldeles uppenbart. Men om man försökte beröra, blev hon arg.

En kväll bad jag henne att ta på sig kläderna och följa med mig ut i trädgården. Förvånad gjorde hon som jag sa. Himlen var full av gnistrande stjärnor.
Jag bad henne att välja ut en speciell stjärna som skulle bli hennes och Jonnys. Hon valde den största och vackraste. Aftonstjärnan.
Den kunde hon ibland se från sitt fönster. Då stannade hon till och vände sitt bleka lilla ansikte mot fönstret och fäste sina blanka ögon på stjärnan. Hennes stora sorg hade fått ett mål.
Det gjorde hon i flera år. Idag gråter hon öppet, sina tårar som hon i sin sorg inte kunde gråta då.

Minday: Det var fint det du gjorde för din dotter med stjärnan.
Det måste kännas bra för dig att ha kunnat göra något som hjälper henne i sin sorg.

När mina flickor miste sin kusin kom mängder med frågor och funderingar. Vi lät dem fråga och undra, både till oss och kusinens föräldrar. Det vi däremot inte gjorde var att lämna dem ensamma med kusinens föräldrar under den värsta sorgeperioden. Barn är spontana de säger ofta det vi vuxna tänker. Frågorna och tankarna är aldrig elakt menade utan som sagt spontana. Våra barns funderingar kretsade även runt deras lillebror som var två månader när den nyfödda kusinen dog. De var både rädda och ledsna över att lilla kusinen ej fick stanna kvar, ibland låg rädslan runt lillebror, vilket den gjorde för oss med. Vi kunde inte själv skilja på sorgen och vår son när vi mådde som sämst.
Det är så svårt att förklara så det låter vettigt.

Jag klandrar inte dig för att du blev så ledsen utan ville bara dela med mig av den erfarenhet vi har. Förstår att det är tufft.
Jag blev glad när jag läste att du nu väntar smått igen, grattis.

havsbris: tack för att du delade med dig av dina erfarenheter.
Jag vet att Kevins kusin inte sa så för att vara elak hon sa bara vad hon tänkte.
Det hon sa tänker man ju själv men det går inte att tänka så för då skulle man aldrig klara av den här situationen.

Det man vill höra från andra är ju stöd och positiva saker så att man stillar sin egna oro.
Man är ju orolig hela tiden att något ska hända den här gången också.

Jag förstår verkligen att du oroar dig, med all rätt.
Ingen ska behöva genomlida den förlust du drabbats av.

Jag tror att vi alla tänker olika, tur är det. Min mans bror och hans tjej de blev hjälpta av mina flickors funderingar. Men de frågade iof inte så som Kevins kusin gjorde, utan mer runt varför hon dog, om lillebror skulle kunna dö osv. När de sen blev gravida igen funderade de (våra flickor) med oss om just sådant som Kevins kusin frågade. När sen Clara var född så pustade vi alla ut.
Men det är mkt ovanligt att man drabbas igen av att ett barn dör ifrån en. Den ifon fick de av sin läkare MVC när de väntade Clara.
Kramar om dig, Linda.

Kanske behövde barnet få prata, hade frågor och var oroligt. Jag har fyra syskonbarn och det är bara en av dom som har kommenterat förlusten av vårt barn. Det tycker jag är skrämmande! Att de inte har frågor, att de inte undrar hur hon såg ut ect. Kanske har deras föräldrar försökt förklara... Men jag tror inte att det är nyttigt för barn att gå och undra och att inte våga fråga. I mitt fall så är jag rädd att de tänker på sin kusin som ett monster iom att hon var så gravt missbildad. Sen tror jag också att föräldrarnas åsikter/tankar och förmåga att hantera situationen speglar sig hos barnen. Min syster och hennes man har inte "lagt sig i" allt för mkt om man kan uttrycka sig så, och min syster har erkänt att hon haft svårt för det.

Orden sårar enormt mycket oavsett! Tycker nog mer det var er omgivning som borde reagerat och hoppat in när kusinen hade den kommentaren och försökt förklara...

Kramar till er!

Min dotter är också brutalt rak med sina funderingar. Ett tag var hon jättearg på mig för att jag ätit något som dödat lillebror (det gick inte att förklara att det inte var så). En annan fas var att det var lilla H´s fel för att han var pojke osv.

Jag tycker det är skönt med hennes ärlighet. Barn håller inte inne med vad dom tror och tycker, det är befriande när alla andra trippar på tå runt mig.

Prata med tjejens föräldrar så kan dom kanske prata med henne om det hemma så hon kan ventilera lite...

Skickar massa styrkekramar till dig och bebisen.. det går bra ska du se.. kram

skickar en kram och klart att denna lille ska få stanna