• mamma69

    Anhöriga till cancersjuka

    Finns det några här som är anhörig till en cancersjuk? Vi har just fått veta att min sambo är sjuk, han har cancer i tjocktarmen och dottersvulster i levern, han ska börja sin cellgiftsbehandling nästa vecka tror vi, jag har så mycket tankar om vad som kommer att hända för ingen kan lova att han klarar sig, dom säger att många klarar det men inte alla, jag vill gärna prata med andra i samma situation eller som vart med om sånt här. Jag kan inte beskriva den ångest och oro vi har i familjen nu, vi har tre barn på 18,13 och 3 år tillsammans jag har också ett barn sen tidigare som är 21 år, min sambo är bara 36 år och jag 37 år.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2006-11-21 20:18:42:
    I morgon börjar min sambos cellgiftsbehandling, skönt att det händer nåt , men läskigt och skrämmande för allt är så nytt och ovant, men vi är otroligt tacksamma för att han får komma i morgon, skönt att han får vara i händer på specialister och personal som vet vad dom gör och vet vad det handlar om.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2006-11-22 15:43:48:
    Det gått bra idag inte alls så läskigt som vi trodde, än så länge mår han inte illa det enda han märte var när vi kom ut att det stack i fingrarna o läpparna lite men det hade dom redan pratat om, vi får se om det kommer illamående senare nu då, det är han största fasa. Annars så fick han cellgifterna genom venen på armen idag och så blir det i morgon också, men nästa behandling blir genom port, det gjorde lite ont att få dom så där på slutet, det är ju så starkt, men det gick det med.
    Elina har somnat på soffan dom har haft nalleparty på dagis idag, och vi vet ju alla hur trött man kan bli om vart på party! hahaha.
    Nu ska jag laga mat sen slappa lite ( om det går).

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2006-12-28 17:21:56:
    Hejsan! måste berätta! igår när vi träffade läkaren så fick vi veta att när Roger kom dit första gången hade han ett värde på 13 i levern (kommer inte ihåg va värdet hette) och nu var det på 3! och det betyder att levern fungerar bra, lika som för oss som inte är sjuka. Hon kände också på utan på magen levern har ju vart så stor att dom har känt den när dom tryckt på magen och nu kändes den inte längre även en tumör som känns utan på magen är mindre! och hon sa att Roger hade en fin färg i ansiktet nu, förut var han så blek/grå. Hon sa att hon har aldrig haft en patient som cellgifterna tagit på så fort och bra, hon sa även att hon inte är världsvan på så sätt, men det här var det bästa besked vi har kunnat få nu, vi är jätte glada! Vi vet ju att resan är lång och att det inte finns några garantier för att det ska gå bra hela vägen, men vi gläds nu åt det här otroligt positiva beskedet, nu kan vi få ha en bra jul o nyår sen fortsätter vi kampen. Att Roger har så ont i levern beror på att behandlingen funggerar och den fungerar bra så då blir det ju lättare att stå ut me det onda o andra biverkningar. Kram till er alla....

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-02-02 19:49:44:
    Nu har det gått nästan 3 månader sen vi fick veta att min sambo är sjuk och han har sedan dess fått 6 kurer cellgiftsbehandlingar, skiktröntgen gjordes efter 4 behandlingar och det visade att tumörerna backar på bra! hans levervärden är jättebra nu och om 3-4 behandlingar till så görs en ny röntgen för att se om det fortsatt backa. Den gången ska kirurgerna också vara med och titta på bilderna för att se om dom kan gå in och hjälpa till, annars fortsätter behandlingen. Det vanliga är att man får 12 behandlingar, sen kan det behövas ett uppehåll för att kroppen kan behöva vila, men det är inte ett måste!
    Så ser det ut för oss just nu, men även om det går bra så finns oron där hela tiden! för det finns inga garantier när det gäller dessa lömska sjukdomar.
    Men vi hoppas och tror så klart....

  • Svar på tråden Anhöriga till cancersjuka
  • Birgitta2

    SÅ fruktansvärt för dig. Min mor avled i mars av cancer. Det blev metastaser i hjärnan från huvudsvulster i lungan. Men hon var gammal. Och skör. Hon hade inte klarat vare sig cellgifter eller strålning.

    Att se sin unge kraftfulle man brytas ner av cancer måste vara det mest fruktansvärda som finns. Men det finns hopp. Han kanske svara bra på behandlingen. Ta en dag i taget, inte mer. En dag i taget. Mer orkar man inte.

    Kram
    Birgitta

  • mamma69

    Tack , jag försöker men vi har ju bara vetat om det här i ca 1-2 veckor så det är svårt.

  • I am who I am

    Ger dej en enorm kram... mamma hade cancer i underlivet, det spred sej till bukväggarna men hon klarade sej.. Tack o lov.

    Får jag fråga hur han märkte eller fick reda på att det var cancer? Vilka symptom hade han..?


    Älska mej för den jag är, inte för den jag borde vara!
  • mamma69

    Han har haft diarre sen i juli så vi sökte på hälsocentralen, dom tog prover som inte visade nåt, men han hade en remiss för att göra en rektoskopi pga att han haft blödningar från tarmen som läkare trott berott på hemorojder, så när vi kom till rektoskopin så berättade vi om diarrerna då gjorde dom ingen rektoskopi utan skrev en ny remiss för koloskopi, den visade att han hade många och ovanliga polyper i tjocktarmen dom tog prov som visade cancer, då fick han göra en skiktröntgen som visade dottersvulster i levern, så vi fick först besked en tisdag om tjocktarmen att den skulle tas bort på fredagen kom beskedet om levern så nu är det cellgifter som gäller först och fränst för att stoppa/ få det att gå tillbaka i levern, lyckas det tar dom tarmen. Vi är ju så rädd och orolig att cellgifterna inte ska lyckas.........

  • Birgitta2

    I allra värsta fall kan de ta bort tarmen och han får stomi. Problemet är ju levern...Kan de få bort cancertumörerna i levern så finns det stor chans att han klarar sig. Vi får hålla alla tummar vi har. Och tänk på en sak: Ni är i en sorts sorgefas nu, den akuta varianten. Den är jättejobbig. Om ett par veckor lugnar det ner sig och ni kan leva ett närmast normalt liv, även om behandlingarna är jobbiga och oron kommer vara stor.

    Försök njuta av varandra och uppskatta varandra. Det har ni igen sedan. Inte bara sörja.

  • LeWi

    Min mamma hade/har myelom - en typ av blodcancer... Hon genomgick en riktigt tuff tid både innan de upptäckte vad det var och under behandlingen.
    Hon gick med fruktansvärda ryggsmärtor i nästan ett halvår eftersom cancern försvagat hennes skelett och två av hennes ryggkotor kollapsat innan de tog det där blodprovet som gav svar.
    Sen fick hon cytostatika och sedan en medicin som triggade stamcellstillväxt innan de helt slog ut hennes immunförsvar och blodvärden och transplanterade hennes egna stamceller.
    Jag har aldrig sett mamma så utslagen, hon tappade allt hår, medicinen gjorde henne svullen och något med hennes pigment gjorde att hon såg ut som en neger ett tag. Hon gick på massor av morfin... Pappa var hos henne nästan hela tiden, det är inte många gånger i mitt liv som jag sett pappa gråta.

    Minns att efter att jag varit hos henne på sjukhuset så körde jag hela vägen hem och när jag stängt av motorn så bröt jag ihop och grät i säkert en halvtimme där i bilen.
    Vi hade inga garantier för att hon skulle klara sig - Som tur var fungerade behandlingen och hon lever. Men det finns inga garantier, cancern finns kvar men förhoppningsvis har hon köpt sig några år till. Medellivslängden efter den diagnosen är 3 år och nu har det gått 2 år...
    Jag väntade barn under mammas behandling och hennes mål var att vara ute tills barnet kom - hon hann inte riktigt utan det dröjde en vecka till innan hon fick lämna sjukhuset och fick träffa sitt nya barnbarn.

    Det som ju är bra med den typ av cancer som din man har är att den går att operera. Man kan fysiskt plocka bort den.
    Han är ung och stark och har ju massor av skolavslutningar, födelsedagskalas, studenter, bröllop och barnbarns dop som han helt enkelt inte får missa! Visst måste det finnas motivation att hitta där?
    Han kommer fixa det här - finns det något annat alternativ?
    Och så hatar jag att vara pragmatisk, men, du skriver din sambo - kanske behöver ni ta en jobbig diskussion? Man har ju inte samma grundläggande rättigheter om nu det värsta skulle ske som om ni varit gifta... Om nu det värsta skulle hända så blir det ju extra jobbigt om du skulle hamna i en juridisk konflikt...

    Det blev visst långt, förlåt.
    *Massor av kramar*

  • Birgitta2

    Håller med Lewi: Varför inte traska iväg till prästen? Det var väl ingen dum idé? Då får ni inte ytterligare problem om det jävligaste skulle hända.

  • mamma69

    Jag har tänkt på det, men får inte sambo som är mor till hans barn samma rättigheter?

  • Sissa83
    Usch, förstår din oro!! Min mormor avled i cancer när jag va liten, visserligen leukemi. Min moster däremot fick diagnosen cancer i tjocktarmen plus tumör (tror jag det va iaf) i levern för nåt år sedan. Som din sambo. Dom började då med att operera bort halva hennes lever (som fräckt nog växer ut igen). Hon började även på cellgiftsbehandling o än i dag ser det positivt ut. Cancern o tumörerna har inte kommit tillbaka!! Nu går hon bara på kontroller för o se så att det inte e på väg tillbaka.
    Hoppas det slutar lika bra för er!!
    Tusen kramar
  • LeWi

    TS - Nej, du har inte samma rättigheter. Om man är gift så ärver make/maka allt men som sambo ärver du hälften och hälften går till era gemensamma barn. Det kan om du har otur innebära att du tex behöver köpa loss tex hus från dina barn (ni har ju en som är myndig).
    Kolla med jurist! Detta är tråkiga saker att tänka på men det är jätteviktigt att veta var man står!

Svar på tråden Anhöriga till cancersjuka