SÅ fruktansvärt för dig. Min mor avled i mars av cancer. Det blev metastaser i hjärnan från huvudsvulster i lungan. Men hon var gammal. Och skör. Hon hade inte klarat vare sig cellgifter eller strålning.
Att se sin unge kraftfulle man brytas ner av cancer måste vara det mest fruktansvärda som finns. Men det finns hopp. Han kanske svara bra på behandlingen. Ta en dag i taget, inte mer. En dag i taget. Mer orkar man inte.
Kram
Birgitta
I allra värsta fall kan de ta bort tarmen och han får stomi. Problemet är ju levern...Kan de få bort cancertumörerna i levern så finns det stor chans att han klarar sig. Vi får hålla alla tummar vi har. Och tänk på en sak: Ni är i en sorts sorgefas nu, den akuta varianten. Den är jättejobbig. Om ett par veckor lugnar det ner sig och ni kan leva ett närmast normalt liv, även om behandlingarna är jobbiga och oron kommer vara stor.
Försök njuta av varandra och uppskatta varandra. Det har ni igen sedan. Inte bara sörja.
Håller med Lewi: Varför inte traska iväg till prästen? Det var väl ingen dum idé? Då får ni inte ytterligare problem om det jävligaste skulle hända.
Mamma69. Det är svår juridik det där. Jag föreslår att du kontaktar någon som kan vardagsjuridik. Om han har särkullsbarn blir det genast krångligt. Sambos ärver inte varandra, däremot hans barn. Vilket innebär att de har rätt att få ut sitt arv omedelbart. Har han särkullbarn blir det ännu värre. Jättesvårt det där. Är inte helt säker på om jag har rätt heller. Själv hade jag släpat gubben till altaret. Om inte annat kan det vara trevligt med lite festligheter mitt i allt det svåra.