Anhöriga till cancersjuka

Se bara till att ha roligt oavsett hur ni mår och vad som händer. Tror det är jätteviktigt att en cancer inte får styra hela livet. Visst, det är svårt ibland, men att skratta mår man bra av i längden.
ATt gå och gifta sig känns kanske inte så kul bara för att vara trygg om han dör. Däremot skulle jag nog skriva ett testamente ifall att, annars får du inte en krona, allt går till era barn. Men har du så du klarar dig är det inga problem.
Ta inte ut allt bedrövligt i förskott, det går kanske jättebra.

Visst kan du ringa till sjukupplysningen och fråga. De talar om vad ni ska göra.
Du säger att han har ont när han andas djupare, kan det vara att han har fått vatten i lungorna? Det kan man få om man ligger mycket eller äter medicin och det gör jätteont när man andas djupt. Har själv haft det.

Du sa att ni hade många sjukhusräkningar. Man kan väl inte ha mer än maxbeloppet, vad det nu är nuförtiden?
Sedan måste nog han få bestämma, det är han som mår dåligt, även om din tanke är god.
Cellgifter har nog inte enbart med vikt att göra utan med orkan man har samt viljan.

Det är tuff behandling och många gånger kommer han vela ge upp. Det är bara att försöka ta sig igenom, både för honom och för er anhöriga. Prata mycket så ni vet vad ni känner och förstår varandra bättre för han behöver nog allt stöd han kan få....

Jag tror deppresion är vanligt i sådana här situationer och det får man ta allvarligt. Sedan är ju steget förhoppningsvis till att "göra något" väldigt långt.
Jag har en vän som är whipplashskadad och är sängliggandes flera dagar i veckan p.g.a av smärtor och han blir ofta väldigt deppig och undrar vad som är meningen med livet. Jag fick gå och träffa hans psykolog för att förstå att deppighet hör till och att man bara hjälper genom att finnas till och stötta men ändå ge andrum. Man ska prata mycket när han vill prata och inte "pracka" på med att han ska bry sig om familj och tänka på barn m.m. Det är inte lätt att bara se på men man måste förstå att det är som som har det värst, även om det är otroligt jobbigt att stå vid sidan om. Humöret kommer att gå upp och ned och man får nog försöka stå ut när det är som värst.
Vet ej om detta hjälper något men det är nog som en sorgeprocess de ska ta sig igenom och det är inte lätt för dem. Det är nog bara att hålla ut och hoppas på det bästa.
Man får nog inte heller bli alltför överbeskyddande utan de måste få känna sig behövda och viktiga utan att alltför många krav ställs.

Blir imponerad av hur enkelt de gör extra undersökningar. Kanske är det lättare om man redan är sjuk?
Min mamma hade massa problem men innan de gjorde hjärnröntgen tog det evigheter med mycket tjat, över ett år. Till slut gjorde de röntgen och visst hade hon en hjärntumör som förklarade alla åkommor hon hade (ej yrsel). Då gick det snabbt med operation.