Anhöriga till cancersjuka

Hejsan! Roger känner sig så trött så trött, han säger att han inte vet om han orkar med det här, känner sig konstig i munnen och på tänderna, igår tog han dom sista 2 kortison tabletterna, blir det värre då? när man inte har det i sig? han känner sig lite yr också och allmänt konstig, känner nån igen sig?Jag är så rädd att min sambo håller på att dö, det ser ju nästan ut så, (inte för att jag vet hur man ser ut då) men cellgifterna ska väl ha sin tid, han har ju bara fått en kur än.

Mamma69 - skönt att höra att han mår bättre Behandligen kan nog ibland kännas värre än sjukdomen (minns hur sjuk mamma blev av det) men den dödar inte. När det känns som jobbigast får han väl ta sig en ordentlig titt på barnen för att känna att det är värt det... *kramar*Trollet06 - Min mamma får oxå Introna sprutor, förhoppningsvis ska det hålla cancern "borta" - hon har myelom så trots behandling finns den ju där hela tiden... Jobbigt att se dem man älskar må dåligt. *kramar om*Honni - Hoppas de får bukt med din svärfars tumörer *kram*

Min mamma har cancer. Min älskade, underbara mamma. Cancer. Till och med ordet låter äckligt! Jag har inte vågat yttra meningen 'min mmamma har cancer' till någon än. Det känns som om jag säger det så kommer det att bli mer verkligt, som om det kommer bli sant först då. Jag hatar det!I december kommer min älskade mamma påbörja sin första cykel av cellgiftsbehandling. Varför MIN mamma? Cancer är ju något som bara drabbar andra människor. Inte min MAMMA!

Ville bara skicka massor med styrka till er, för det behöver ni nu. Ni går igenom det tuffaste en familj kan göra! Men jag hoppas och tror att din sambo klarar detta. Sjukvården är fantastiskt och de kan så mycket. Min mamma gick bort i cancer förra söndagen. Jag vet inte säkert såklart men jag tror att om hon kommit till rätt ställe tidigare hade hon kanske levt idag. Min mamma blev bara 51 år och i januari gick hon till sin läkare eftersom hon hade ont i magen och började "svälla upp" på mage och ben. Hennes läkare gjorde inte så mycket, sa det berodde på hennes diabetes och skickade henne på allergiutredning (?!). I juli träffade jag henne och då hade hon gått ner väldigt mycket mer sedan sista gången jag såg henne i maj (vi bodde 50 mil från varandra), men mamma litade på sin (privat)läkare och ville inte att vi gick till en annan. I början på oktober träffade jag henne igen och då hade hon gått ner 20 kilo sedan januari och hon såg döende ut. Jag fick panik och ringde en vårdcentral. Vi fick komma dit och han tittade bara på mamma i fem minuter, tog inte ett endaste prov, och sedan skrev han en remiss till akuten. En vecka senare opererades hon för cancertumörer på och runt äggstockar , samt att hon hade höga cancervärden i både mage och lever. Det vart komplikationer vid operationen, hon förlorade över 4 liter blod och 2 liter vätska, och hon klarade sig inte upp ur svackan. Men hade hon kommit in och gjort operationen i vintras redan, då hade hon inte vägt 40 kilo, då hade hon varit en hyfsat stark 50-åring som kanske hade klarat en operation?Kanske skrämmer jag upp dig med min historia, men det är inte min mening i så fall. Min tanke var att ge stöd och hopp. Din sambo verkar ha kommit till bra läkare i god tid. De har tagit det hela på allvar och jag kan lova dig att de sätter in 200% när det gäller en sådan ung människa, det sa de (och jag märkte det) till mig när mamma låg på sjukhuset. Massa kramar till dig och din familj!!

har en familjemedlem som överlevt livmoders- och lymfcancer.Jag vill börja med något som är MYCKET viktigt.PRATA MED VARANDRA! och låt barnen veta vad som händer!Vi pratade mycket i vår familj, men det räckte ändå inte till.prata prata prata. och känner man att man är så trött på att prata om det att man bara vill skrika högt, ta en liten paus, och prata sen igen när alla återhämtat sig.Även om det är omöjligt för en frisk person att förstå alla känslor och tankar hos den sjuke, så är det viktigt att man anstränger sig för att förstå så mycket som det bara går. Samma gäller åt andra hållet. Den sjuke kan inte veta hur det känns att ha en "när och kär" som är sjuk.Förståelsen hjälper verkligen de jobbiga dagarna.Nu följer lite "osminkade erfarenheter" jag har om familjemedlem med cancer. läs det inte om du inte vill veta.när cellgiftsbehandlingen pågick så gick såväl humör som välmående i vågor.vissa perioder var jättebra och det märktes inte att hon var sjuk, andra gånger låg hon totalt nere och orkade inte ta sig för någonting. Ibland blev hon ofrivilligt elak pga sin egen oro, illamående osv.Det kan vara bra att veta.Att det kommer gå i vågor.Hans hår kan förändras allt ifrån bara lite, tunnhårigare - till helt skallig/fjunig.han kan magra och se "insjunken" ut i ansiktet och få mer tydligt seniga händer och fötter.å andra sidan kan kortisonet få honom att svälla lite... min släkting fick söta korvfingrar ett tag... fast om det berodde på kortisonet vågar jag iofs inte säga... om immunförsvaret sänks för mycket kan det innebära att hela familjen regelbundet under dagarna måste tvätta sig med bakteriedödande tvål innan man har kontakt med honom. och de yngre barnen - som kan bära på förkylningsvirus från skola/dagis, bör kanske undvika allt för nära kontakt under den perioden. OM den perioden nu sker, vill säga.(det fick min släkting att känna sig som en spetälsk )Denna sjukdom lämnar ingen oberörd. ni kommer att ha förändrats, utvecklats, fått andra erfarenheter, hittat er nya sidor om er själva - både positiva och negativa, efter allt detta.Men om ni är öppna med varandra, och verkligen bestämmer er för att förståelsen måste få komma först, då kan detta få ett positivt slutresultat för er.*skickar styrkekramar* och önskar all lycka till i världen till honom och er!