Anhöriga till cancersjuka

Hej! Tack alla ni som stöttar mig.

idag tog det bara 1 timme inte ens det när Roger fick sin behandling, han får en mindre dos dag 2, men sen skulle vi på apoteket och hämta hur mycket medicin som helst (kändes det som) och då skulle det strula, vissa mediciner fanns inte där fast dom var skickade av läkaren, efter ett tag så fick vi dom direkt av onkologen istället, vi får hämta dom i morgon på apoteket istället ( om dom finns då). Det gick bra idag också inget illamående än så länge, hoppas han slipper det, han har medicin mot det och det brukar hjälpa bra ( men inte för alla ) lite köldkänslig är han, men inte så farligt, nu ska han dit för nästa kur 6 december och då blir det på rätta cytostatika mottagningen, det är nog trevligare där eftersom ingen är inlagd där, alla går hem efter dagens behandling. Han är fortfarande trött och lite medtagen, allt är så ovant och konstigt fast alla som har erfarenhet av sånt här säger att om ett tag blir det en del av vardagen, typ (pappa är på behandling, men i morgon kan vi åka på badhuset)så jag får väl hoppas det. Oron finns ju där hela tiden, det är mycket "tänk om" inget hjälper osv..... det går upp o ner, men det är ändå värst för honom för han tänker ju på det hela tiden just nu, men med tiden släpper det säger dom som vet! Jag tänker ofta att han inte ska klara det här och dö och i nästa sekund tror jag att han klarar det, så håller jag på sådär, sen så vet jag att läkarna och forskningen har fått otroligt mycket framåt dom senaste åren och fortsätter och gå framåt, men framtiden vet man ju inget om och inte får vi några garantier, men det får ju ingen med livshotande sjukdomar. Bla bla bla bla, ni ser ju hur jag ältar och håller på, nu är jag såå trött igen jag känner mig som en gammal tant som inte orkar vara uppe på kvällarna längre.

Det är så jobbigt! det tar väl lite tid innan man kan se nån förbättring, men jag vill att det ska visa sig nu, han är jättetrött , lite illamående , lite yr osv. Är det nån som vet hur lång tid det kan ta innan han känner sig bättre? ( förutsatt att det cellgifterna funkar)

Edwina: nä dom har inte sagt nåt om hur lång behandligen kan bli, vi vet bara att nu ska han få det här i 3 kurer tror jag det va, sen kollar dom om det går rätt annars byter dom till annat, jag antar att det kommer bli en lång tid, en lång resa överhuvudtaget. Det måste ju stoppas i levern, minska jag vet inte riktigt, om det går vägen så ska ju tjocktarmen bort. Men konsentrationen ligger på levern nu, samtidigt får ju alla tumörer stryk av cellgifterna.

Edwina: 4 år?

Hejsan! Roger känner sig så trött så trött, han säger att han inte vet om han orkar med det här, känner sig konstig i munnen och på tänderna, igår tog han dom sista 2 kortison tabletterna, blir det värre då? när man inte har det i sig? han känner sig lite yr också och allmänt konstig, känner nån igen sig?

Jag är så rädd att min sambo håller på att dö, det ser ju nästan ut så, (inte för att jag vet hur man ser ut då) men cellgifterna ska väl ha sin tid, han har ju bara fått en kur än.

Hejsan! Nu har Roger piggnat till lite, hoppas det håller i sig men det blir väl till nästa behandling. Vi var in idag på op Roger fick sin venport och det gick bra, meeeen nu har ju bedövningen och smärtstillande släppt så han har rejält ont där dom satt det, men det går ju över! Hoppas hans mående håller i sig nu bara fast jag vet att efter nästa cellgiftsbehandling så blir jobbigt igen. Kramar till er....

mammamuk: jag är ledsen över din pappa, finns det inget att göra? min sambo har cancer; men även min pappa har cancer, lungcancer som din pappa. Dom har tagit en bit av pappas lunga, dom har tagit knölar på halsen eftersom den sprider sig, han har även tagit bort ett öra, nu har cancern kommit tillbaka i lungorna och spridit sig till skelettet och för honom kan dom ju bara förlänga livet, jag vet inte alls hur det kommer att gå för min pappa.

Hejsan! Tänkte bara höra , hur gör ni om/när er anhörig är ledsen och inte vill vara med? sen kan det ha vänt och han vill kämpa! det har vart mycket så nu i helgen och det är så svårt, men det måste väl vara normalt att känna som han gör? är det nån som har erfarenhet av det ?

Kramar till er alla....

nu känner jag mig ledsen och orolig, det är ungefär som när Roger är någolunda pigg slappnar jag av och börja tänka, tänka på vad som kan hända i värsta fall, hur klarar man sånt? jag tror verkligen inte att jag gör det, jag blir nog apatisk, galen eller nåt så barnen får lida ännu mera, ja såna tankar har jag. Jag håller på att fixa kyckling och strips men känner mig inte särskilt sugen på mat.....Jag vill att cellgifterna ska bita på cancern och jag vill veta det nu! men det går inte att få veta det nu, det är för tidigt jävla helvete.......