En historia om ett änglabarn som lever vidare
Jag har förstått att det är en del anhöriga som inte vet riktigt hur de ska förhålla sig till att prata om ett änglabarn med sina barn och inom släkten.
Därför tänkte jag att om min historia kan hjälpa någon så vill jag gärna berätta den.
Min kusin Andreas dog i cancer knappt fem år gammal, innan jag föddes. Han var då svårt handikappad sedan födseln.
Ända sedan vi var små har min mamma pratat om Andreas med oss. Trots att jag aldrig träffat honom så har jag fått veta väldigt mycket om vad det var för fel på honom, hur han var, vad han dog av. Och varje gång som vi har varit på släktens kyrkogård har vi alltid varit till hans grav och sett till att det sett fint ut, och så har vi pratat särskilt mycket om honom. För mig har det alltid kännts helt naturligt att han var min kusin, och han har alltid haft en plats i släkten. Vi har sett många kort på honom, som finns framme hos mormor precis som på alla hennes andra barnbarn.
Idag när jag är vuxen så känns det väldigt fint att så länge vi, hans syskon och kusiner lever, så lever han hos oss och i våra tankar. Vi glömmer honom inte, och jag tycker att det är en mycket värdefull erfarenhet idag, när jag är vuxen, att ha fått veta så mycket om honom redan när jag var barn. Det har aldrig känts skrämmande utan bara naturligt.
