Min sambo och mamma blev ovänner igårkväll....(långt)
Helt knäckt är jag och vet inte var detta ska sluta.
Min sambo och jag har haft det ganska jobbigt periodvis. Och detta är en sån period när vi har det jobbigt. Det är slutet av terminen (han har snart pluggat i 4 år) och då mår han alltid lite sämre och blir på väldigt dåligt humör. Han kan då och då lägga väldigt nedlåtande kommentarer till mig och har lätt för att tycka att allt jag gör är fel. Två gånger har jag gett honom ultimatum att skärper han sig inte så får vi gå skilda vägar och då har det givetvis alltid blivit bättre.
Han har en väldigt bra relation till mina föräldrar då han inte har så bra till sina egna. Dom behandlar honom väldigt likvärdigt med mig. Han får julklappar och presenter för runt 1000-1500:-, dom bryr sig om honom, plus att dom har alltid hjälpt oss väldigt mycket ekonomiskt då vi i stort sett alltid haft strul med det. Med andra ord så är han som vilken annan som helst i familjen för mina föräldrar och han har själv sagt att han trivs bättre med mina föräldrar än sina egna.
Då till saken....
Igår hade vi varit där nästan hela dagen. Och hade ätit middag. Pappa ger den stora hunden mat och vår son (drygt 2 år gammal) går rakt ut till hunden. Då säger jag till honom att han inte ska röra honom när han äter och det tycker min sambo är rent befängt eftersom då visar vi att hunden har högre rang än sonen. Nåja vi har en disskusion om det och sen är det slutpratat. Dock så kom vi inte överrens i diskussionen.
Då ska vår son ta ett glas från bordet. Så säger sambon nämen sätt det på golvet. Och menar på att det är precis lika rätt som att han ska vara lägre rang än hunden när den äter. Sen lägger han nån drypande kommentarer till mig och då kan inte min mamma hålla sig längre utan börjar mumla en massa och smälla med skåpsdörrar och stolar.
Då exploderar sambon och skriker vilken jävla dotter dom har och att vi alla är så dumma i huvudet. Tydligen så har han gått och kokat över detta ganska länge och nu rann bägaren över. Och mamma säger något om att dom har ställt upp så mycket för oss och för han och allt han visar dom är sura miner. (Han är ofta på dåligt humör när vi är hos dom) För mig är det rent svart så jag minns inte vad dom sa till varandra mer än att dom skrek på varandra och sen rusade sambon ut.
Efter en stund gick jag ut efter honom och ringde honom på mobilen. Men det tryckte han bort två gånger sen stängde han av telefonen. Senare kom han tillbaka och sa att vi inte skulle ha bilen mer.
(Vi har haft föräldrarnas gamla bil i ett halvår, dom har låtit oss låna den eftersom det underlättar både för dom och för oss)
Utan pappa skulle köra oss hem. Sen så vart det tyst.
Han har inte tilltalat mig alls sen igårkväll.
Och jag vet inte hur jag ska ställa mig eller hur jag ska gå vidare.
Efter min son så är sambon och mina föräldrar dom tre viktigaste männsikorna i mitt liv. Jag klarar inte av att dom är ovänner. Jag bara gråter nu. Det är så svårt att förklara dessa känslorna men jag kände att jag behövde skriva av mig lite då jag inte har någon att prata med det om.