14 åring dotter vill bo hos pappa

Hej
Jag känner igen allt det du skriver om din dotter.
Över en natt kan hela dotterns beteende ändras...oftast till det sämre i våra, vi mammors ögon.

När det kommer till att vilja bo där det inte finns regler eller förbud osv, hör också till.
Jag har precis en sådan situation just idag.
Hon vill bo hos sin pappa, där ingen bryr sig, där det finns gott om pengar och där alkoholen finns tillgänglig också i o med att pappan dricker onormalt mkt.

Det är ytterligheter som tilltalar ungdomar. Allt som inte är som hemma.
Dessutom har tonårstjejer en mkt större frigörelseprocess än killarna.

Är man som både du och jag, ensamstående mammor, är pressen ännu hårdare
och man måste vara ännu starkare i sina regler osv.
Hur man ska orka ? Ja, säg det.
Man får lita till sin intuition och lita på att man är vaken nog att se varningssignalerna.

Hoppas ni hittar en utväg i allt kaos.
Kram

Hej igen

Du kan inte sitta o hoppas på det bästa, inte i den situationen som råder.
Inte heller med den vetskapen du har om honom o hans familj.
Det är DU som förälder som bestämmer och som sagt, dra dig inte för att gå till
Tingsrätten om så är.
Håller tummarna för dig.
Kram
Lena

Med tanke på att skolsituationen kommer att förändras för många nu i o med regeringsbytet, är det än mer viktigt att lotsa våra ungdomar så rätt vi kan.
Därför tycker jag att du ska ta hjälp utifrån s.a.s. , någon Ungdomsmottagning eller kurator i skolan, som kan prata med er allihop tillsammans.
Det brukar hjälpa och då får en utomstående lite bättre perspektiv och man själv får nya infallsvinklar osv osv.....med lite tur kommer kanske t.om pappan inse sin dotters bästa.
Om inte annat så kommer dottern förstå mer om sin situation och vad som väntar henne.

Ge inte upp.... kämpa för din dotters framtid, som ju du är bäst på som känner henne bäst.

Kram
Lena

Du behöver förresten inte vara ledsen för att hon väljer att bo hos sin pappa....du kan gott ta och visa att du blir ARG !!!!
Barn och ungdomar köper sällan konceptet att man som förälder blir ledsen osv osv....dom ser det ofta bara som ett martyrskap från den ledses sida.

Visa att du inte finner dig i att hon förstör för sig själv i långa loppet, och att om hon väljer rätt, dvs bor kvar med dig o sköter skola osv...kommer hon aldrig heller att behöva höra:
Vad var det jag sa.....från dig. För sådant känns även för en tonåring....att ångra ett så pass viktigt beslut.

Kram igen
Lena

P.S.  Mina stora barn har gått igenom precis samma sak som din dotter, med sin pappa.
Skolan gick åt helvete och dom kände sig inte älskade eller någonting. Prylar och noll relger och frånvarande pappa fanns det gott om....men inte det fundamentala och essentiella som alla barn o ungdomar behöver. Tid, omtanke och äkta kärlek.
Det slutade med att dom flyttade hem igen till mig, men fick jättekämpigt i skolan som resultat av att dom slarvat bort ett halvår...men som jag satt och kämpade med dom vareviga kväll så att dom hann ikapp osv.
Idag med Facit i handen kommer dom ihåg detta år med avsky och kan inte fatta att dom gjorde så när dom var i den åldern.... att dom kunde gå på att tro det var bättre hos pappa bara för att han hade prylar och nästan aldrig var hemma.

Att pappor ibland(ofta) använder sina egna barn som slagpåsar då dom inte har mkt att komma med när konflikter händer, är så tragiskt att man mår illa.
Men mest illa mår barnen..... pappornas eget kött och blod alltså. Häpnadsväckande att papporna inte fattar hur korkade dom är.

Men snälla du....   är du rädd för att konfronteras med henne ?
Hon är DITT barn och  vad spelar det för roll att hon är jättearg jättelänge ???
Hon får väl bli hur arg hon vill för i slutänden är det ju du som bestämmer så länge hon  inte är myndig och kan ta ansvar för sina egna handlingar.

Tonåringar är specialister på att "testa" sina föräldrar och om och hur gränserna sätts
av oss föräldrar. Konsekventa handlingar är bättre än hot om utegångsförbud osv.

Inte behöver du "tvinga henne" att flytta hem.....  Hon har ju i egentlig mening  inte gjort
något som är straffbart utan försöker bryta sig loss i en miljö som inte är den bästa vad jag förstått.
ERBJUD henne istället  att flytta hem igen och till en bättre framtid än vad som kanske blivit om hon bott kvar hos pappan.
Smöra inte, och köp inte grejer för att locka hem henne...... ge henne tid, kärlek och
uppmuntran om du orkar. Oavsett om hon skriker och är rent djävlig själv.
Tids nog trillar poletten ned ska du se.....

Tonåringar tänker sällan längre än näsan räcker...och den kunskapen
får man bara genom erfarenhet av livet. Och den erfarenheten har vi som vuxna.
Det är något hon o många andra revolterande tonåringar måste inse och respektera.
Sen HUR dom inser det eller respekterar det är en annan femma.

Eftersom din dotter redan flyttat till sin pappa vad jag förstår, tycker jag fortfarande att du ska ta kontakt med skolans kurator där DU bor och inbjuda till samtal, kuratorer brukar kunna ta kontakt med pappor som är lite avogt inställda till samtal man själv för på tal.

P.S.  Tonåringar är lite gatsmarta tror dom....vet dom....vill dom vara.... och kör gärna det här racet när det kommer en storhelg---- det liksom "tar" bättre på tex mamman som då
blir ännu mer ledsen o förtvivlad. Det är ju det som är meningen liksom... enligt tonåringen.

Lycka till

Hej hej
Jasså minsann...det passar o komma hem till festen, men varför passar det bättre hos dig än hos pappa kan undras. Är festen nära där du bor eller så, för då är det nog det som drar. Empati är endast en bonusgrej tonåringar KAN ha då dom oftast är så egenkära och måna om sig och sitt att dom helst skulle gå omkring med en spegel fastsatt på näsan.
Precis som du, har jag en tonårstjej som fyller 16 inom kort, och hon är inte lätt att tas med. Mycket lirkande, mycket "bita sig i tungan " och andra saker jag måste ta till.
Hot, indragen månadspeng , utegångsförbud  och så vidare funkar inte.... det blir oftast bara värre. Brukar kalla dessa utsugande tonåringar för små underbara parasiter....
för rätt var det är, ja då sitter dom bredvid en i soffan och gosar som när de var små.
Tvära kast alltså.... nästintill lite manodepressivt beteende, så det vill till att man som förälder skaffar sig ett sk "guldfiskminne" för inom 7 sekunder kan något som var viktigt då, vara helt bortglömt och oviktigt i nästa.

Jag, och förmodligen du också, var inte sådana i vår tonårstid. Mycket beroende på att det då inte fanns samma utbud för tonåringar.
Ungdomsgård fanns, mopeder fanns och så vidare, men mobiltelefoner och internet fanns inte. Inte heller fanns påkostade festarrangemang med vimmelfotografer eller chattsidor där man kunde exponera sig för alla och envar.

Jag citerar Hasse Alfredsson, som en gång sade apropå utvecklingen:
- Det var bättre förr...fast det var sämre "
Han visste nog inte hur rätt han hade med de orden.

Jag brukar skämtsamt,men med mkt sanning i, säga att :
Om jag skulle ligga död på hallgolvet då Emelie kom hem någon av hennes sura dagar, ja då skulle hon bara kliva rätt över och säga:
- Fan vad här är skitigt, kan ingen städa upp på golvet här....

Så lägga sig ned och dö, eller protestera hjälper inte tror jag.
Nej, göra tvärtom brukar göra susen.
Precis som jag gjorde när barnen var små och trotsiga.
Jag öste  ur mig kärlek, beröm  och godhet  så att dom blev så förvånade att dom nästan genast slutade med sina dumheter.

Sen kan man ju alltid gå till ytterligheter också som förälder...
man kan någon av tonåringens "bra" dagar, leka lite charader inför dom.
Imitera deras sätt när dom är dumma, själviska och högljudda.
Det brukar också ha en bra effekt som man oftast kan skratta åt tillsammans en stund.....innan nästa utbrott från tonåringen står på tur.

Lycka till och kämpa på