14 åring dotter vill bo hos pappa

Du säger att du haft de svåra åren men de kommer oftast efter 14 år-dagen. Så där behöver du nog inte oroa dig.
Ibland gör de uppror i denna ålder och det gäller att aldrig "släppa" dem. Låt henne provbo där så kanske hon märker att det inte fungerar i längden. Bara du finns till hands när hon sedan behöver dig. Låt henne komma när hon vill, så hon vet att du ställer upp plus att du kräver att hon ska komma t.ex varannan helg så ni får träffas.
Anklaga henne inte utan förklara lätt vad du anser om sexiga kläder och mycket make-up
HA kolla hon sköter skolan annars ta upp det med pappan. Kräv att få info om aktiviteter coh gå på möten med läraren.
Kanske får ni bätter kontakt om det fungerar. För jag tror fortfarande att barn behöver de vuxnas stöd, oavsett om de anser sig vuxna själva.
Vet ej om detta var till någon hjälp men jag lider med dig. Man får bara bita ihop ibland, hur fel man än tycker vissa saker är.

Hej
Jag känner igen allt det du skriver om din dotter.
Över en natt kan hela dotterns beteende ändras...oftast till det sämre i våra, vi mammors ögon.

När det kommer till att vilja bo där det inte finns regler eller förbud osv, hör också till.
Jag har precis en sådan situation just idag.
Hon vill bo hos sin pappa, där ingen bryr sig, där det finns gott om pengar och där alkoholen finns tillgänglig också i o med att pappan dricker onormalt mkt.

Det är ytterligheter som tilltalar ungdomar. Allt som inte är som hemma.
Dessutom har tonårstjejer en mkt större frigörelseprocess än killarna.

Är man som både du och jag, ensamstående mammor, är pressen ännu hårdare
och man måste vara ännu starkare i sina regler osv.
Hur man ska orka ? Ja, säg det.
Man får lita till sin intuition och lita på att man är vaken nog att se varningssignalerna.

Hoppas ni hittar en utväg i allt kaos.
Kram

Fick även höra från lillebror att dottern helt styr hemma hos pappa..Han har väldigt svårt att säga nej till henne. Hon får den mat hon vill hon har komoisar som sover över även veckodagarna..Jag står inför ett svårt val..Vet ej hur jag ska göra antingen tvingar jag henne att flytta hem igen och får ordning på hennes liv eller så släpper jag henne till pappan och hoppas på det bästa..
Det är så svårt...

Hej igen

Du kan inte sitta o hoppas på det bästa, inte i den situationen som råder.
Inte heller med den vetskapen du har om honom o hans familj.
Det är DU som förälder som bestämmer och som sagt, dra dig inte för att gå till
Tingsrätten om så är.
Håller tummarna för dig.
Kram
Lena

Jag har ingen erfarenhet från DITT håll så att säga men från ungdomens håll... När jag var 17 ville jag plötsligt flytta till min pappa trots att jag inte vart där så mkt innan. VARFÖR detta plötsliga beslut? Jo, nära till kompisar och pojkvän, Kunde dricka mig full (även i hans närhet), han köpte ut alkohol åt mig, lite; gör som du vill.

Efter 6 månader flyttade jag hem till mamma igen. Det tog slut med pojkvännen och jag märkte efter ett tag att pappa brydde sig inte så mkt om MIG. Det "roliga" var inte så roligt längre och mammas trygga hem (MED regler) kändes nu tryggt.

JAG tror att det bästa (även om det känns surt) är att låta din dotter prova på att bo hos sin pappa. Kanske hon också till slut inser att mammas hem är bra trots allt. Gör du allt för att hon inte ska få bo hos sin pappa o "förbjuder" det så kan det bli jättetosigt tror jag, då kan hon bli bitter o göra ännu mer uppror mot dig.

Låt det ta sin tid, som sagt, jag tror att förr eller senare "tar hon sitt förnuft till fånga".

Stor KRAM

Har inte i detalj läst hela tråden ...

Det är så svårt egentligen att råda då varje familjesituation är så individuell. Nu verkar det ju finnas diverse problem på hennes pappas håll men om man bortser från det så är jag av den åsikten att barn måste få "välja" lite när de kommer upp den här åldern. Jag har en 14 årig dotter som har bott varannan vecka hos oss tills i våras då hon helt plötsligt ville bo mer hos mig och bara varannan helg hos sin pappa. Till skillnad från din situation så är det här hos oss som det finns regler att följa och rätt höga krav vad gäller att hjälpa till hemma, läxor osv. Min dotter valde dock det vilket jag tolkar som att det är en viss trygghet ändå i att vi har ordning och reda hemma. Hennes pappa blev INTE glad över det här beslutet och försökte motarbeta och lägga över dåligt samvete på henne. Till slut tog jag mig ett allvarlig snack med honom och fick honom att förstå att det är inte föräldrarnas behov som ska tillgodoses utan det ska fungera för barnet. Till slut accepterade han.

Jag tror att en 14 åring kan vara väldigt vilsen ... låt henne bo där ett tag och se hur det fungerar (under förutsättningar att det inte finns allvarliga saker som du bör ta hänsyn till utifrån dina barns bästa). Jag tror inte det är bra att visa barnen att man som förälder tar illa vid sig och man får absolut inte lägga över någon skuld på dem.

Men som sagt .. det är alltid svårt att råda då varje familjesituation är unik men har man en bra relation till sina barn så kommer de tillbaka .. det är jag helt övertygad om

Lycka till!

Tack för alla kloka ord..

Jag vet från lillebror att det är hon som bestämmer hemma hos pappa det kan väl adrig vara bra för en 14 åring och få den friheten? Att gå från regler till inga regler alls?

Jag vet inte om jag känner att det är rätt att stå brevid och se hur hennes betygen sänks,att hon umgås med mysko människor.
Jag vill ju henne allt väl i världen ska jag bara släppa henne och "hoppas" att hon kommer tillbaka?

Känns så svårt tycker jag.

Självklart ska hon inte känna någon skuld men jag tycker att jag kan visa att jag är ledsen för att hon väljer att bo där eller hur?

Med tanke på att skolsituationen kommer att förändras för många nu i o med regeringsbytet, är det än mer viktigt att lotsa våra ungdomar så rätt vi kan.
Därför tycker jag att du ska ta hjälp utifrån s.a.s. , någon Ungdomsmottagning eller kurator i skolan, som kan prata med er allihop tillsammans.
Det brukar hjälpa och då får en utomstående lite bättre perspektiv och man själv får nya infallsvinklar osv osv.....med lite tur kommer kanske t.om pappan inse sin dotters bästa.
Om inte annat så kommer dottern förstå mer om sin situation och vad som väntar henne.

Ge inte upp.... kämpa för din dotters framtid, som ju du är bäst på som känner henne bäst.

Kram
Lena

Du behöver förresten inte vara ledsen för att hon väljer att bo hos sin pappa....du kan gott ta och visa att du blir ARG !!!!
Barn och ungdomar köper sällan konceptet att man som förälder blir ledsen osv osv....dom ser det ofta bara som ett martyrskap från den ledses sida.

Visa att du inte finner dig i att hon förstör för sig själv i långa loppet, och att om hon väljer rätt, dvs bor kvar med dig o sköter skola osv...kommer hon aldrig heller att behöva höra:
Vad var det jag sa.....från dig. För sådant känns även för en tonåring....att ångra ett så pass viktigt beslut.

Kram igen
Lena

P.S.  Mina stora barn har gått igenom precis samma sak som din dotter, med sin pappa.
Skolan gick åt helvete och dom kände sig inte älskade eller någonting. Prylar och noll relger och frånvarande pappa fanns det gott om....men inte det fundamentala och essentiella som alla barn o ungdomar behöver. Tid, omtanke och äkta kärlek.
Det slutade med att dom flyttade hem igen till mig, men fick jättekämpigt i skolan som resultat av att dom slarvat bort ett halvår...men som jag satt och kämpade med dom vareviga kväll så att dom hann ikapp osv.
Idag med Facit i handen kommer dom ihåg detta år med avsky och kan inte fatta att dom gjorde så när dom var i den åldern.... att dom kunde gå på att tro det var bättre hos pappa bara för att han hade prylar och nästan aldrig var hemma.

Att pappor ibland(ofta) använder sina egna barn som slagpåsar då dom inte har mkt att komma med när konflikter händer, är så tragiskt att man mår illa.
Men mest illa mår barnen..... pappornas eget kött och blod alltså. Häpnadsväckande att papporna inte fattar hur korkade dom är.

Det är så hemskt..
Jag är rädd för att om jag "tvingar" henne att flytta hem kommer hon förmodligen vara jätte arg länge och risk finns att hon kommer att revoltera totalt för att hämnas.

Hennes far har tyvärr inga större ambitioner för sig själv så att han skulle börja uppmuntra till en bättre framtid och allt vad det innebär läxor,gymn,högskola etc har jag väldigt svårt att se.

Jag gjorde likadant då jag va 14.
Mina föräldrar var skilda och jag hade bott med mamma, men mittiallt fick jag för mig att jag skulle flytta till pappa.
Min mamma va ju allt annat än glad och blev helt hysterisk.
Hos pappa fanns inga regler och man fick göra vadsomhelst.
Där bodde jag några månader innan jag flyttade tillbaka till mamma. Såhär i efterhand så ser jag det nog som ett väldigt dumt val jag gjorde. Så skulle jag va i din situation nu så skulle jag inte låta henne flytta.

Men snälla du....   är du rädd för att konfronteras med henne ?
Hon är DITT barn och  vad spelar det för roll att hon är jättearg jättelänge ???
Hon får väl bli hur arg hon vill för i slutänden är det ju du som bestämmer så länge hon  inte är myndig och kan ta ansvar för sina egna handlingar.

Tonåringar är specialister på att "testa" sina föräldrar och om och hur gränserna sätts
av oss föräldrar. Konsekventa handlingar är bättre än hot om utegångsförbud osv.

Inte behöver du "tvinga henne" att flytta hem.....  Hon har ju i egentlig mening  inte gjort
något som är straffbart utan försöker bryta sig loss i en miljö som inte är den bästa vad jag förstått.
ERBJUD henne istället  att flytta hem igen och till en bättre framtid än vad som kanske blivit om hon bott kvar hos pappan.
Smöra inte, och köp inte grejer för att locka hem henne...... ge henne tid, kärlek och
uppmuntran om du orkar. Oavsett om hon skriker och är rent djävlig själv.
Tids nog trillar poletten ned ska du se.....

Tonåringar tänker sällan längre än näsan räcker...och den kunskapen
får man bara genom erfarenhet av livet. Och den erfarenheten har vi som vuxna.
Det är något hon o många andra revolterande tonåringar måste inse och respektera.
Sen HUR dom inser det eller respekterar det är en annan femma.

Eftersom din dotter redan flyttat till sin pappa vad jag förstår, tycker jag fortfarande att du ska ta kontakt med skolans kurator där DU bor och inbjuda till samtal, kuratorer brukar kunna ta kontakt med pappor som är lite avogt inställda till samtal man själv för på tal.

P.S.  Tonåringar är lite gatsmarta tror dom....vet dom....vill dom vara.... och kör gärna det här racet när det kommer en storhelg---- det liksom "tar" bättre på tex mamman som då
blir ännu mer ledsen o förtvivlad. Det är ju det som är meningen liksom... enligt tonåringen.

Lycka till

TAck för alla bra inlägg..
Jag blir extremt frustrerad på allt detta, igår ringde hon hem (hon kommer till mig i helgen har inte varit här på 3 veckor då hon låg sjuk förra gången hon skulle vara här) och sa att hon ville gå på en fest på lördag när jag sa nej blev hon jätte sur.
Det verkar som ungen inte har den minsta lilla gnutta av empati hon är så enormt självfixerad just nu...
Har faktiskt inget minne av att jag någonsin har varit så där.
Vet att hon bryter sig loss men lite omtanke skadar ju inte.

Jag ska kämpa för henne jag kommer inte ge upp.
Fast jag har god lust ibland då hon är så otacksam och totalt saknar empati.Ibland undrar jag vad som krävs? behöver jag ligga döende för att hon börjar bry sig?

Samira varför valde du att flytta hem till slut?
Vad fick dig att ta det beslutet.

Hej hej
Jasså minsann...det passar o komma hem till festen, men varför passar det bättre hos dig än hos pappa kan undras. Är festen nära där du bor eller så, för då är det nog det som drar. Empati är endast en bonusgrej tonåringar KAN ha då dom oftast är så egenkära och måna om sig och sitt att dom helst skulle gå omkring med en spegel fastsatt på näsan.
Precis som du, har jag en tonårstjej som fyller 16 inom kort, och hon är inte lätt att tas med. Mycket lirkande, mycket "bita sig i tungan " och andra saker jag måste ta till.
Hot, indragen månadspeng , utegångsförbud  och så vidare funkar inte.... det blir oftast bara värre. Brukar kalla dessa utsugande tonåringar för små underbara parasiter....
för rätt var det är, ja då sitter dom bredvid en i soffan och gosar som när de var små.
Tvära kast alltså.... nästintill lite manodepressivt beteende, så det vill till att man som förälder skaffar sig ett sk "guldfiskminne" för inom 7 sekunder kan något som var viktigt då, vara helt bortglömt och oviktigt i nästa.

Jag, och förmodligen du också, var inte sådana i vår tonårstid. Mycket beroende på att det då inte fanns samma utbud för tonåringar.
Ungdomsgård fanns, mopeder fanns och så vidare, men mobiltelefoner och internet fanns inte. Inte heller fanns påkostade festarrangemang med vimmelfotografer eller chattsidor där man kunde exponera sig för alla och envar.

Jag citerar Hasse Alfredsson, som en gång sade apropå utvecklingen:
- Det var bättre förr...fast det var sämre "
Han visste nog inte hur rätt han hade med de orden.

Jag brukar skämtsamt,men med mkt sanning i, säga att :
Om jag skulle ligga död på hallgolvet då Emelie kom hem någon av hennes sura dagar, ja då skulle hon bara kliva rätt över och säga:
- Fan vad här är skitigt, kan ingen städa upp på golvet här....

Så lägga sig ned och dö, eller protestera hjälper inte tror jag.
Nej, göra tvärtom brukar göra susen.
Precis som jag gjorde när barnen var små och trotsiga.
Jag öste  ur mig kärlek, beröm  och godhet  så att dom blev så förvånade att dom nästan genast slutade med sina dumheter.

Sen kan man ju alltid gå till ytterligheter också som förälder...
man kan någon av tonåringens "bra" dagar, leka lite charader inför dom.
Imitera deras sätt när dom är dumma, själviska och högljudda.
Det brukar också ha en bra effekt som man oftast kan skratta åt tillsammans en stund.....innan nästa utbrott från tonåringen står på tur.

Lycka till och kämpa på

Jag minns inte riktit VAD det var som gjorde att jag flyttade hem till mamma igen, men en stor del var nog att jag saknade tryggheten och allt annat..

Jag tror att du ska låta saken bero ett tag,just nu så vill hon vara jättevuxen och bestämma själv.Men efter ett tag så är det inte så kul att bo med någon som inte bryr sig,längtan efter att bli omhändertagen kommer krypande.Låt henne göra sitt eget misstag för en tid och att hon inte glömmer att hon alltid är välommen hem utan att riskera att höra "vad var det jag sa"...Vid 14 så snurrar världen kring bara dom och det är även vid denna ålder som jag erfar att sminket kulminerar för att året efter inte alls vara lika extremt. En annan vinkling är att träffa pappan för diskussion i familjerätten för rådgivning,där han måste förstå vad som krävs av honom som förälder. Hang in there *kram*.

Hur blev det sedan närmsta åren efter?
Hur har det gått för din dotter med utbildning etc?
Hur har sonen valt att bo i tonåren?

Hej! Hur har det fått för dig och för din dotter? 
Har hon flyttat hem igen! Eller hur ser det ut för er?