Sambon vill inte adoptera

hej, vilken outhärdlig situation.tyvärr har jag inget råd, men ville bara skica en kram och ett hej.
kram och hej

Jag har nog inga direkta råd att ge dig...har ni verkligen suttit ner och pratat om hur gärna du vill adoptera så han vet vad det betyder för dig?

Men varför vill han inte adoptera? Åh vad ledsen jag blir för din skull.

Tack för hej och kramar!
Jo, jag har berättat hur jag känner, men han säger att han inte kan adoptera ENBART för att göra mig lycklig - förståeligt kanske - det kommer ju även påverka HANS liv rätt kraftigt...

Min sambo var från början väldigt negativ till att adoptera.

Jag la det lite på is och nämnde inget om det.

Under denna tiden surfade jag mycket på adoptions hemsidor och lät de ligga kvar på datorn så han såg de när han gick in där....

På så sätt fick han i lugn o ro läsa lite vad det innebär att adoptera och lite om processen.

Nu vet jag inte om din man brukar vara mycket vid datorn.

Finns det kanske chans att få med han på föräldrar utbildningen? (bara för man går den behöver man inte adoptera) Vet många män som har ändrat sig efter ha gått den utbildningen

Fast det där förstår jag inte riktigt...
Ni har ju försökt med IVF ju och det har ju uppenbarligen varit ok för honom?

Det kan ju bli ett barn genom IVF också liksom.

IVF som adoption. Barn som barn. Påverkan som påverkan.

Hej hoppaslina! Svår situation!Jag kan bara råda dig till att fatta ett beslut och det ganska snart,antingen prövar ni ytterligare ivf eller om det inte känns ok för dig så måste du och din man sätta er ner och prata om adoption ganska snart.Det tar lång tid att adoptera..Du verkar stå vid ett vägskäl...välja mannen och riskera att ej få några barn..eller adoptera som ensamstående...detta ärju verkligen inte lätt.Min man har barn sedan tidigare, men är positiv till adoption.Vi har framtidsdrömmar om en stor familj,vad har ni för gemensamma drömmar? Ni måste försöka arbeta ihop och hitta en framtidsplan TILLSAMMans,kan ni inte hitta detta tror jag att jag i din situation hade valt att bryta förhållandet!Jag har själv varit i ett ohållbart förhållande...mina vänner såg att jag ej mådde bra....men det tog 5 ÅR!! innan jag själv kom till insikt.Nu lever jag i ett förhållande där jag känner att vi är på samma "våglängd". Lycka till!

HoppasLina. Bara du kan fatta beslutet. Men att vilja ha barn eller inte är så viktig sak att hela förhållandet står på spel med all rätt!!! Mitt råd är att välja barn. Kan han inte tänka sig barn så är det trist, men vad händer om det tar slut mellan er om 10 år? Nä, välj barn. Sedan är det upp till han att välja dig plus barn eller inte dig!

Tack för er medkänsla och många kloka råd!! Just nu är jag ganske utmattad, men jag vill prova IVF en gång till. Sen så får vi se. Nej, jag vill verkligen inte bli barnlös. Tror och hoppas att han förstår mer och mer hur mkt detta betyder för mig. Bara jag orkar fatta rätt beslut när det gäller. Era svar har gett mig mycket att tänka på!
Kram!

Kan du inte övertala honom till att åtminstonde börja med adoptionsprocessen och sen se vad det leder till? Han kanske ändrar inställning under tiden. Det tar trots allt väldigt lång tid att adoptera.

Vi är ett par som sitter i precis samma situation. Har ett långt förhållande och trivs kanonbra ihop. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Har kämpat med IVF i 6 år och ruvar nu på de sista eskimåerna från frysen som är befruktade med donerade spermier pga att min man är steril. Jag är öppen för att gå vidare med adoption men min man har mkt svårt att tänka sig det. Han vill vara med från "livets" början säger han. Har också som ovanstående skrivare smygit in lite adoptionssidor i datorn för att se om han kanske kollar dem men det verkar kört. Jag klarar inte av att lämna honom pga detta men har svårt med tanken att leva utan barn. Ena dagen tänker jag att det är okej och sedan nästa dag känns det tufft. Tänk om ngn kunde lösa våra problem!!

Åh vad jobbigt. Jag levde ihop med en annan man tidigare och han vlile inte ha barn. När jag träffade min nuvarande man och vi såg att storken inte ville komma så var vi överens om adoption.
Annars hade jag absolut adopterat som ensamstående!!

Hej HoppasLina!

Har inga lösningar, utan vill bara ge dig en styrkekram i din svåra situation. Hoppas att din man ändrar sig så ni båda får ett kärleksbarn tillsammans!

Kram

Hej!

Jag satt i samma situation för ett tag sen. Vi hade försökt få barn i drygt två år och inget verkade hjälpa. Jag pratade ofta om adoption, men maken vägrade detta. Han har barn sen tidigare och om inte vi fick ett biologiskt så vägrade han att adoptera. Jag fick aldrig något skäl som jag kunde acceptera.
När vi stod i kö och skulle få vår efterlängtade ivf så blev jag gravid.

Jag önskar dig all lycka, hur det än går för er.

Kramar, åsis

Jag har suttit i samma sits, vi försöker fortfarande få vårt första barn som får vara med oss i livet. Jag övervägde kraftigt adoption och var jättebesviken på min man som inte ens ville tänka på det.

Vi satte upp en tidsgräns att hade vi inte lyckats på biologiskt väg innan ett visst datum (un ½ år bort från när vi pratade om det) skulle vi i alla fall gå på en infoträff på adoptionscentrum och gå föräldra utbildningen för att se hur det kändes. Det konstiga som inträffade var att min man började försts svänga åt det positiva hållet, men av någon anledning och precis samtidigt på föräldra utbildningen kände vi båda två att adoption inte var ett alternativ för oss. Nu kämpar vi vidare för biologiska barn, men blir det inga så blir det inga (utom vår änglason som vi älskar över allt).

Det underlättar naturligtvis när båda känner lika, men jag personligen skulle aldrig för någonting i världen lämna min man. Inte ens för något så stort och vacker som som ett barn. För det är kärleken allt för stor! Visst kommer vi alltid bära med oss någon slags tomhet om barnet inte kommer, men tomheten utan maken skulle vara mångfalt större. Den skulle jag inte kunna leva med.

Lycka till. Hoppas du får med honom på adoptionsspåret så du slipper göra det omänskliga valet mellan kärleken till din man och kärleken till ditt ännu ofödda barn. Men jag är ganska övertygad om att en adoption som inte båda är 100% delaktiga i och säkra på inte kommer sluta helt bra för familjen, så var varsam med honom i dina övertalningsmetoder.

Kram M