• Anonym (svårt)

    Gläder mig inte åt graviditeten

    Jag borde vara superlycklig. Jag bär på ett barn, ett litet underverk...men ändå har jag svårt att glädja mig åt detta. Jag försöker titta på söta babykläder i affärerna, men det funkar liksom inte och jag har ännu inte köpt något åt barnet...och hon kommer om en månads tid!

    Jag vet att detta beror på att min man lämnade mig då jag blev gravid och hela min tillvaro har varit uppochnervänd sen dess. Jag har också varit väldigt illamående och kännt mig extremt ensam. Det lilla knytet i magen har inte gjort livet lätt för mig, men det är ju inte hennes fel.

    Jag är så rädd för att jag inte kommer tycka om bebisen då hon kommer. Finns det någon som kan ge mig råd? Är också livrädd för att få förlossningsdepression, det skulle bara vara sista droppen.

  • Svar på tråden Gläder mig inte åt graviditeten
  • Anonym (Flickebarn)

    Du behöver inte vara orolig för att inte älska barnet när hon kommer ut, kanske i början när hon är röd och skrynklig. Men när hon rättat till färgen och fått bada, så ser du det lilla underverket och "pappan" blir som bortblåst.

    Jag tycker att du ska berätta detta för barnmorskan, så dom kan hålla koll på dig så dom ser första symtom på förlossningsdepression och kan hjälpa dig på en gång.

    Jag var inte så ohyggligt glad åt min prinsessa när jag väntade henne. Jag hade precis bestämt mig för att jag inte skulle skaffa något barn, för att pappan och jag hade inget hälsosamt förhållande. Dagen efter blev jag GRAVID!!! Då hade jag ju inget val längre.

    Idag är hon 1,8 år och vi fixar hennes hår och målar naglarna på henne, köper tuffa tjejkläder, som jag aldrig fick. Mocka kappa, mocka stövlar och kort kort... osv
    Vi har det jätte mysigt och jag har en nyfunnen bästa vän. Vi är en liten familj.

    Det är hon och jag mot världen....

    Kram till er två och lycka till med förlossningen.

  • bubbelbrudenTheone

    anonym svårt tycke du inte om bebben så e den mer än hjärtligt välokmmen till mitt o min färstmans hus adoption vi försöker få bebbe själva men lyckas inte + så

  • Anonym (Flickebarn)

    bubbelbrudenTheone...
    Nu är du väldigt självisk, tänker du inte på den ofödda flickans mamma som inte kan förmå sig att glädjas åt graviditeten.
    Man kan inte säga vad som helst till människor! Jag har tolkat det som om att trådstartaren vill vara glad åt att hon faktiskt ska ha barn, inte tolkar jag det som om att hon vill adoptera bort flickan.

    Det är tragiskt att ni inte kan få barn, men man får ändå inte vara så självupptagen så att man sårar andra.
    Hon kanske bara ville ha uppmuntran, empati och samhörighet.

  • Catchie80

    Det är lätt att "skylla" på barnet som orsaken till att han stack och det är säkert därför du inte riktigt gläds åt det. Men det kommer säkert gå över när du har henne i famnen. Får du en förlossningsdepression så sök hjälp direkt för det kan påverka bandet mellan dig och ditt barn. Det är inget fel i att vara upp och ned när du är gravid, det var jag med. Men så fort den lilla kommer ut så liksom förändras allt. Och gör det inte det utan du fortfarande inte gläds, så ska du söka hjälp. Det är inte rätt mot varken dig eller barnet om du inte gör det. Att din kille lämnade dig får stå för honom. Det har ingenting med varken dig eller barnet att göra faktiskt. Om han inte pallar att ta sitt ansvar eller stanna hos dig av kärlek, då kanske han inte var något att ha? Jag tror att du och ditt barn i sådant fall har det bättre utan honom. Ni kan bilda en liten allians mellan er och bandet mellan er kommer bli starkare än du någonsin vågat tro. Men prata aldrig skit om pappan till barnet så barnet hör, då gör du bara dig själv en otjänst. Jag önskar dig all lycka i världen. Ta det lugnt och ta dagen som den kommer. Strunta i babykläderna om det inte känns bra. Kanske dina föräldrar vill köpa något istället? Man behöver inte vara lyrisk för att man ska få barn. Det kommer komma, ta det bara lugnt...

  • Anonym (PLUTO)

    Svårt: Jag kände likadant, men när min son kom till världen så förändrades allt... Jag va jätterädd att jag skulle kunna göra honom illa och så, men det va det bästa som hänt mig... Kommer medge att det är tufft att ta hand om ett barn helt själv, men du kommer klara det!!!

    Lycka till nu gumman! Det kommer bli bra!!!

  • Sara O Mållgan

    Hej!
    Jag blev också lämnad när jag var i 3:e månaden och jag hade ju haft tid att göra abort men jag insåg inte att jag hade blivit lämnad förrens jag var i typ5 månaden. Så jag ville inte ha barn.. jag kände de så ända tills han kom ut. Och efter 36 timmar lång förlossning var det ju inte bättre. Men då lät de mig sova å sen tvingade de praktiskt taget att ta hand om mitt barn. Och det tror jag räddade mig från en "psykos". Så jag kan nog säga att när du kommer in på förlossningen berätta för dem att du känner så så hjälper de dig. Och jag vet inte hur gammal du är men jag var "bara" 22 å min underbara mamma var med å det hjälpte nmig enormt. Så jag hoppas du inte sitter med det här själv.. prata med någon.
    Hoppas detta hjälpte dig något och det kommer säkert gå jättebra. Lycka till!

Svar på tråden Gläder mig inte åt graviditeten