Gläder mig inte åt graviditeten

Du behöver inte vara orolig för att inte älska barnet när hon kommer ut, kanske i början när hon är röd och skrynklig. Men när hon rättat till färgen och fått bada, så ser du det lilla underverket och "pappan" blir som bortblåst.

Jag tycker att du ska berätta detta för barnmorskan, så dom kan hålla koll på dig så dom ser första symtom på förlossningsdepression och kan hjälpa dig på en gång.

Jag var inte så ohyggligt glad åt min prinsessa när jag väntade henne. Jag hade precis bestämt mig för att jag inte skulle skaffa något barn, för att pappan och jag hade inget hälsosamt förhållande. Dagen efter blev jag GRAVID!!! Då hade jag ju inget val längre.

Idag är hon 1,8 år och vi fixar hennes hår och målar naglarna på henne, köper tuffa tjejkläder, som jag aldrig fick. Mocka kappa, mocka stövlar och kort kort... osv
Vi har det jätte mysigt och jag har en nyfunnen bästa vän. Vi är en liten familj.

Det är hon och jag mot världen....

Kram till er två och lycka till med förlossningen.

bubbelbrudenTheone...
Nu är du väldigt självisk, tänker du inte på den ofödda flickans mamma som inte kan förmå sig att glädjas åt graviditeten.
Man kan inte säga vad som helst till människor! Jag har tolkat det som om att trådstartaren vill vara glad åt att hon faktiskt ska ha barn, inte tolkar jag det som om att hon vill adoptera bort flickan.

Det är tragiskt att ni inte kan få barn, men man får ändå inte vara så självupptagen så att man sårar andra.
Hon kanske bara ville ha uppmuntran, empati och samhörighet.