Tråden om kärlek och stöd från vänner och anhöriga.

Har tyvärr inte så många ljusa minnen att skriva om. Det enda jag kommer på just nu är att min äldsta dotter (24 år gammal) för några veckor sedan sa att när någon frågar hur många syskon hon har säger hon fyra, tre på jorden och ett i himlen. Skäms när jag skriver detta men när någon frågar hur många barn JAG har så säger jag fyra och nämner alltså inte Elias. Jag vet inte hur många som skulle räkna honom som ett barn, han föddes i vecka 22.

Vi har ett par jättebra kompisar som vi är väldigt tacksamma för. De frågar alltid hur det är och vill verkligen veta. De har varit vid Emilias grav och satt blommor och lagt en liten sten med hjärta på. Och de är de enda som har uppmärksammat hennes halvårsdag. Det har inte ens våra föräldrar gjort. Att ha så bra vänner känns jättetryggt för med dem behöver man inte spela en roll som jag ofta annars gör.

Vilket bra initiativ, Tullia!

Åh, då börjar jag med en kommentar som jag fick idag, faktiskt! Dock av ytterligare en änglamamma, men den värmde verkligen mitt sargade  ...

Taget ur min gästbok, här på Familjeliv:

Hej!
Läste i "dumma kommentarer" vad din vän sagt.och jag tycker att hon har helt fel!! Er dotter är hur vacker som helst! Hon ser så fridfull ut på korten!
Kram

Det var ett jättefint initiativ!
Hoppas att den väger guld i skålen, mot den dumma tråden.

Jag har fått en och annan kommentar, under årens lopp.

--när min syster ringde och skulle beklaga sorgen, hörde jag hur hennes man (en ganska kall och kritisk mäniska) grät som ett barn i bakgrunden. Jag kan höra det innom mig ännu idag. Det skänkte mig tröst och manifesterade att jag inte var ensam om att bära sorgen.

Jag har skrivit om vad som hände, nu i somras. Har läst upp det för mina vänner en kväll då vi alla var samlade. De sa ingenting. Men deras tårar som rann nerför kinderna, sa desto mer. Samtliga av de vännerna, har jag träffat efter Jonnys bortgång.
Det tog en lång stund innan de klarade av att prata. De tackade för att jag ville dela med mig-- och började prata om sina sorger.-- en jättefin kväll, då vi kom varandra närmare.

Min kruator sa något till mig, första gången vi träffades. Hon frågade hur länge sedan det var, som Jonny gått bort. Jag svarade fem år. Hon svarade: Det är ingen lång tid.
Det visade sig, något år senare, att hon hade förlorat ett barn hon också under förlossningen.

-- Någon berättade för mig, för något år sedan, att en av Jonnys vänner fortfarande bär med sig Jonnys dödsannons i sin plånbok. Han kan inte glömma.

En kvinna, som Jonny var god vän med i Norge, ringer fortfarande och pratar med mig. Har aldrig träffat henne personligen. *ler* Det har blivit många missförstånd, som vi skrattat gott åt, i våra språk-skillnader.

--hm. Det är allt jag kan komma på just nu.

Tack, Minday, för att du delar med dig av dina fina och ljusa minnen! Det är sådana saker som gör den livslånga sorgen aningens lättare att uthärda, när man får veta att man inte är helt ensam om att sörja sitt barn.

Har (faktiskt) fått även en del positiva kommentarer/reaktioner jag med, men berättar om dessa en annan dag när jag inte är så trött.

Avslutar med ett citat från Fonus hemsida, som jag tycker väldigt mycket om.
Måste sova nu.
Godnatt alla!

Hmmm, jag har nu sovit (några få, enstaka timmar iallafall - bättre än inget, åtminstone) och här kommer en så kallad positiv kommentar, fast det egentligen rör sig om något negativt, men för mig blir det liksom positivt...
Snurrigt värre, jag vet, "graviditets-ludd" i hjärnan som jag kallar det ibland!

Den "positiva" reaktion jag syftar på, är min svärmor. Hon är, vad jag har valt att kalla den typiska 40-talisten - och med det menar jag inte något köttberg, som någon klumpig politiker uttryckte det. Nä, för mig är den typiska 40-talisten någon som oftast "väljer" att inte se/prata om jobbiga saker - åtminstone inte ofta.
Sen ytterligare en sak som, i mina ögon, karakteriserar den typiska 40-talisten, är åsikten att allt skall se så bra ut som möjligt - på ytan förstås, men eftersom man inte pratar om tunga/svåra saker - dvs det andra kallar problem, så finns de ju inte heller - eller hur?

Vad jag just nu syftar på, är givetvis min svärmors ibland tafatta försök att snudda vid vår sorg - dock uppskattar jag verkligen att hon ens försöker , för vad jag har förstått, är det inte ens alla som ens gör det...

För att komma till sak; då förlusten av Youlina inte - ur min synvinkel, inte tagit mina svärföräldrar på långa vägar så hårt som jag trott, blev jag (vet inte om det var elakt eller rentav inhumant, men man rår ju som sagt inte för sina känslor, dem styr man ju liksom inte över...) "glad" över att höra att min svärmor inte klarar av att lyssna på Eva Dahlgrens "Ängeln i rummet". För, det var just DEN sången vi valde att spela under minnesceremonin vi hade för Youlina, så självklart finns det så mycket känslor för alla som närvarade då.

Förstår ni varför, det för mig, är en så kallad positiv reaktion?
Jag hoppas verkligen det iallafall, så jag nu inte blir "stämplad" som inhuman...?

Bzanna--Söta du!
Jag förstår absolut att det är en positiv känsla i dig, då det är en bekräftelse på att hon rörs nå´nstans i djupet av sin 40-talistsyn. Det är verkligen en fin bekräftelse.

Håller fö med dig om din syn på åldersgruppen. Polerade ytor och fasader som bärs med en själslig regnkappa. Allt som hamnar på dem rinner av utan att lämna ett spår. Åtminstone inte utåt. Egentligen vill jag inte alls vara sådär kritiskt generell. Men då jag känner så många i 40-talister, så stämmer orden så väl in på dem.

Ängeln i rummet, finns för henne. Det kommer hon alltid att göra. Även om hon aldrig skulle kunna ge uttryck för det.--för ängeln i rummet heter Youlina och är hennes barnbarn. Hennes kött och blod.

Jag hoppas att hon såg sitt barnbarn. För Youlina är så vacker. Liten, rund och mjuk. Det lyser feminitet om henne. Trots att hon har färgats av sin själs himlafärd, så är hon helt ljuvlig. En underbar söt liten tjej--

Jag höll mitt barnbarn hårt intill mitt hjärta igår. Tänkte på er alla och gladdes åt den doftande lilla bebisen i min famn.  Samtidigt fick jag en klump i hjärtat då jag insåg hur skört livet ändå är.-- och tacksamheten var så stor över att Emma klarade sig, trots att oddsen var dåliga under slutskedet av förlossningen.

Kramar dig innerligt, kära Bzanna och önskar att far och morföräldrar förstod lite bättre.

Pia

Jag är tacksam över att jag har mer att bidra med i den här tråden, än den förra...här kommer några exempel..

Jag fick ett halsband med Elias månadssten som mina vänner hade samlat ihop till, det betydde så oerhört mycket!
Ett par vänner dök upp på Elias begravning som vi inte hade trott skulle orka komma, men dom kom ändå!
Och för ett par veckor sedan när vi var uppe vid Elias grav, hade någon gett honom en ny fin gosedjurskanin!!

Hej! Nu lägger jag mig i igen, även om jag inte hör till er som är drabbade.

Jag vill bara säga att vilken jättebra idé att starta denna tråd. Vad mycket vi som inte är drabbade kan ta till oss om vad som skänka ett uns av tröst och omtanke till er i er stora sorg. Vissa saker kanske vi inte ens tänker på att det skulle värma, som det med att uppmärksamma halvårsdagen, t ex.

Kramar till er från mig.

Jag skickade ett sms till min kompis när vi fick det hemska beskedet och under det dygnet jag låg på förlossningen ringde hon dit minst 20 ggr, de sa att de snart behövde en linje öppen bara för henne