för stark vänskap?

Min älskling har den typen av relation du beskriver med en av sina äldsta vänner. Dom hade tom en kort fling en bit in i sin vänskap (sådär som man kanske ofta har om man tycker väldigt bra om någon - man testar bara för att snabbt inse att man verkligen inte är attraherade av varandra på det sättet) som han avbröt pga att han helt enkelt inte blev kåt på henne Sedan dess har de varit vänner och stått brevid varandra i många jättejobbiga år. Deras relation är väldigt vacker i mina ögon. De ger varandra stöd.

De få gånger jag tycker att deras relation är jobbig är uteslutande i följande situation: Han och jag har grälat om något, och då ringer han henne för att "prata ut om vårt problem"/analysera/tömma huvet/prata med någon"snäll" människa jämfört med mig/ etc etc. Eller - så känns det för mig i alla fall när jag sitter där arg som ett bi och hör fragment av deras konversation genom väggen. Då känner jag att hon rövar bort honom från mig, att han är närmare henne än mig. Men egentligen vet jag ju logiskt att hon bara gör mig en tjänst som assisterar honom i att sansa sig också, och låter honom ventilera. Dock inte så lätt att vara logisk när man är arg.

Hon och jag har aldrig hunnit träffas ännu dock pga att hon är bosatt utomlands. Men det ska bli jättekul när det blir av. Ser fram emot att träffa henne, och då kanske även den där "lilla gnaget" av att hon också är så otroligt nära honom i vissa avseenden försvinner. Det var väldigt viktigt för mig i början av vår relation minns jag att han verkligen konstaterade för mig att jag stod över henne i "rang", att jag var närmast honom, och att jag vet att hon är så positivt inställd till hans relation med mig.

Så - summering: Ja, det är helt ok.