Adopterad

Jag är ju inte adopterad själv, så jag kan inte helt sätta mig in i din situation. Kanske är det osäkert om du får så mycket hjälp i detta forum, eftersom de flesta som vänder sig hit har frågor och funderingar kring att bli föräldrar. Ett tips är att vända sig till någon adoptionsorganisation, men det har du säkert gjort redan. Adoptionsorganisationerna brukar ha kontaktsidor för adopterade. Hoppas du kan känna samhörighet med någon i din omgivning här i landet också. Det verkar ju hemskt om du inte känner samhörighet! Om du önskar veta mer om din biologiska familj önskar jag dig lycka till. Men tonåren är en jobbig tid, minns själv hur det var...

Har en kompis som kände likadant som dig men han var 15år hans mamma och pappa åkte med honom och hans bror så dom fick träffa sin biologiska mamma, pappan var inte i livet längre. Dom tyckte mycket bra om att träffa sin mamma och 3st syskon till. Hon var ung när hon fick David o Andreas därför lämna hon bort dom. Dom träffas fortfarande 1ggr om året.

Är adopterad och ska själv adoptera nu. Jag har aldrig känt någon vilsenhet i att vara adopterad, aldrig varit intresserad av att söka mina rötter. Men jag förstår att det är väldigt individuellt. Hoppas du hittar vad du söker!

Hejsan,

Jag är adopterad från Thailand, kom hit när jag var 3 månader och har gått i samma fundering som du.

Skriv ett meddl i min gästbok så kan vi maila lite om du vill :)

Hej!

Jag forstar hur du kanner. Jag ar adopterad fran thailand och bor numera har borta.
Har sokt bio familj men inte hittat nagon annu. Jag har ocksa haft en jattebra uppvaxt i Sverige men har precis som du skriver saknat att tillhora nagot.

Har ocksa statt och tittat i spegeln som barn och inte sett nagra fysiska likheter mellan mig och min svenska mamma. Tankte val inte sa mycket pa det just da men har tankt mer pa det sen jag blev vuxen.

Jag vill ocksa vet hur min biofamilj har det. Jag ar inte arg pa dem. De gav mig en fantastisk mojlighet. Jag har fatt ett liv de aldrig hade kunnat ge mig. Jag har fatt ga i bra skola, och har bra utbildning. Sjalvklara saker for oss som mat pa bordet ar inte sjalvklart i alla lander. Har i thailand far oftat inte alla barn ga i skolan, ibland bara sonen i familjen for att de inte har rad.

Skriv garna i gastboken ni som vill och kanner for det och lycka till i ert sokande.

Kram Rin :)

Kikki06:

Om du vill ha hjalp med ditt sokande i thailand hjalper jag dig garna. Jag har sokt ganska lange sjalv och har bra koll pa myndigheter och sokvagar. Maila om du vill och kan :)

Jag kommer från Indien och blir nyfiken på varifrån Indien du är ifrån? Själv kommer jag från delstaten som heter Orissa, har inte träffat på så många därifrån för de flesta tycks komma från Tamil Nadu, Colcatta, Goa eller Mumbai... Jag är 29 år och tycker du skall definitivt åka tillbaka om du vill det men jag vill inte att du åker ensam...av flera skäl...Kram

Jag förstår mycket väl dina funderingar o. känslor.
Har sdjälv gjort min resa hem o. det var den viktigaste jag någonsin gjort/ kommer göra.
Log när du skrev om att du inte såk ngn likhet mellan dig o. din a-mor - det var viktigt även för mig.
Fö. är jag en kopia av min bio-mor, det vet jag ju nu...
Vill du skriva t. mig får du gärna det.
Lycka till!

Jag är inte själv adopterad med har dock rest till Indien med 2 tjejer som var det. Dom hade namnet på sina barnhem och hade nog pratat med dom innan i telefon tror jag. När vi kom dit fick den ena reda på namnen på sina föräldrar och hur hon hade blivit lämnad på barnhemmet. Den andra tjejen kom tyvärr 2 år försent sör dom hade inte kvar papprena på barnen så länge. Hoppas du får svar på dina frågor. Dina föräldrar har säkert papper från barnhemmet som hjälper dig. Lycka till!!

Jag är adopterad och har tänkt samma tankar som du, vill hitta mina rötter, känna samhörighet, osv.
Men nu har jag fått lite andra tankar... Visst jag vill forrtfarande lära känna det land jag komer från, men känna samhörighet tror jag kan bli svårt, visst utseendemässigt så är det ju inget avvikande, men jag kan ju inte språket vilket jag tror gör att det är ännu svårare att känna samhörighet för då sticker man ut ännu mer.. Man ser likadan ut som alla andra i landet, men man kan ju inte prata med befolkningen.

Jag har alltid känt ett visst agg mot mina biologiska föräldrar, varför lämnades just jag bort? Men nu så här i vuxen ålder så har man ju ändrat lite tanke sätt.. Jag vet ju faktiskt inte på vilka grunder och vilka skäl min biologiska mor lämnade bort mej.

Jag förstår absolut dina funderingar och din nyfikenhet. Har du pratat med dina föräldrar? Kanske dom har mer info och vill vara med att hjälpa dig? Vänd dig till adoptionsorganisationen dina föräldrar gick igenom , dom kan nog hjälpa dig mer. Lycka till!