Adopterad

Hej, jag är 28 år och är adopterad ifrån Indien, jag kan hålla med dig till viss del, när det gäller samhörighet och liknande. För min del har det nog främst handlat om utseendet. vem var det som gav mig min fruktansvärda näsa?;)

Det är roligt att prata med min dotter om detta, hon är 6 ½ år och undrar och frågar. Hon har aldrig reagerat på att mormor och morfar inte är bruna som jag, visst är det lustigt?

En kompis till mig som också är adopterad ifrån Indien har varit tillbaka och hennes berättelse berör ju självklart. Men hennes upplevelser var att hon inte heller där kände sig hemma eller att hon passade in. Alla såg ju att hon var västerlänning och ingen infödd indier.

Kanner igen mig. Min bror ar mina adoptivforaldrars biologiska barn och ibland nar det talas om slaktdrag och utseende kan jag kanna mig utanfor. Men som gammal och vis kan jag tala om att man blir starkare m. aren och av erfarenheter.

Hej på dej!
Jag är också adopterad, och var bara några veckor när jag kom till Sverige. Har också funderat väldigt mycket och tidvis under barn och tonåren så var det jobbigt att prata om adoption och då speciellt med de som inte var adopterade.
Jag har sedan i höstas kontakt med min biologiska mamma och med en av mina bröder, och det är omskakande men det är också helande! Helt plötsligt så finns det gener att "jämföra" sig emot
Om du vill så finns jag här ifall du vill och behöver prata! /E

hej är det fler som förväkslas som invandrare här i sverge vissa invandrare säger du är som vi du har bara svensk medborgarskap men invandrare som vi men hallå jag är ingen flyckting och inte heller har jag invandrat hit och hafft kontackt med migraskonsvärket mm och alla mina kompisar ser mig som svensk det är bara när jag ser mig i spegen som jag inte ser svensk ut

Jag är adopterad ifrån polen, kom hit när jag var 1 1/2 år. Visst känner jag igen det där med tillhörigheten och man vill verkligen träffa sina rötter och se hur lik man e dem osv..
Samtidigt som ibland känns dte som det bara kan vara ett påhitt, det känns som i en dröm liksom...
Jag tkr det känns som dessa känslorna kommer upp mer och mer, speciellt när man själv vill skaffa barn osv nu..

Jag tycker det är så härligt att läsa att Kiwi78:as dotter inte ser skillnaden. Hon ser uppenbarligen er samhörighet. Mormor och morfar är mormor och morfar och inget annat, inget konstigt med det. Så härligt att barn ofta kan se bortom det vi vuxna ser

Jag tror det är viktigt för flera adopterade (jag skriver inte många eller de flesta för det vet jag inget om) att få en bekräftelse på var de tillhör. Många känner sig nog lite mittemellan, inte helt svensk men inte heller indisk/koreansk eller vad det kan vara för nationalitet.
Att få möta sitt ursprung gör nog att man får den där bekräftelsen. Då kanske man märker att man inte är så lik den andra sidan som man trodde (till sättet), eller så märker man att man är väldigt lik (utseendemässigt) och att det är skönt att smälta in.

Jag måste få fråga er vuxna adopterade som finns här. Hur går era funderingar kring att själva skaffa barn?
Tror ni att det är vanligare att adopterade väntar med att skaffa barn? Varför i så fall?

Mbert:Jag har alltid känt att jag vill skaffa barn relativt tidigt, det tror mina svenska föräldrar också på att ja kommer göra. Jag själv vill nog ha något som hör till "mitt" släkte om du förstår vad jag menar?
Det är nog väldigt olika på om adopterade väntar eller inte.
Svårt det där..

HEJ!! jag känner igen mej till viss del. Jag är adopterad från sri lanka. var en månad när jag kom hit. Jag har letat efter mina föräldrar sen jag var 19 år. För 7 år sen hittade jag dem och tillsammans med mina adoptivföräldrar och sambo åkte jag ner och träffade dem. Det var otroligt omtumlande men väldigt skönt att se att ngn var lik mej. Jag var en kopia på min pappa.
Nu brevväxlar jag med dem samt mina 2 äldre syskon.
Vi planerar att resa ner med mina barn någon gång så även de får se sitt arv. Men bered dej på att det är tufft psykiskt att få reda på sitt ursprung. Det är inte så för alla men för mej var det det. men jag ångrar inte att jag fann dem.
Du får gärna skriva till mej..*kram*

Hej "S"!

Jag är en ung 13-årig(snart 14 ) tjej, adopterad från Vietnam, då jag var dryga 2 månader och jag känner igen mig med dig. Inte för att jag funderat jättemycket över min bakgrund i Vietnam, men många gånger har jag funderat. Liksom, hur är min biologiska familj, har jag någar syskon? Lever mamma och pappa? Det är MÅNGA tankar som flyger i mitt huvud. Och ja, vissa stunder önskar jag att man visste mer.

Men visst, det här med samhörighet och liknande saker, ibland liksom vill man ha flera som är asiater, eller liknar en. På enheten är jag bara asiat. Som idag tex. då jag blev kallad "kines(!!)" jag är ju VIETNAMES! Det är inte kul, liksom "men Maria har ju kinesögon!!..." och allt annat. Då kan man bara vilja flyga på stört dit man "kommer ifrån". Liksom vara lika och se likadan ut. Det vore skönt!

Skönt nog också har vi ett gäng, med tre stycken med föräldrar till från Vietnam, som mamma och pappa lärde känna när de var nere för att adoptera mig och vi har hållt ihop sedan dess. Träffas ca var 3:e månad på olika träffar. Gruppen har utökas också såklart, med massa syskon, nästan alla från Vietnam(två från Korea(min lillebror) och Kina. Det är så skönt att träffas! Man känner liksom att man är likadan då. Så vi är en grupp på 4 familjer, som träffas, alla barn är adopterade. Jag GILLAR våra träffar. Då känner man sig liksom "normal".

Jag känner igen mig väl vid dig och dina tankar. Men samtidigt är det något magiskt att vara adopterad!

Du får jättegärna skriva till mig!

Ha det bra!

Jag är inte adopterad, men har en kompis som är det.. Hon åkte iväg till indien för ett år sen o arbetade som volontär (eller vad det heter) hon fick där möjlighet att besöka det barnhemmet hon kom i från och se landet och så. Hon var där i några månader, och nu har hon åkt dit igen.

Men som sagt som du också skrev. Jag trivs jätte-jättebra, verkligen! Min familj har alltid känns som min biologiska familj, även mamma och pappa. Allt har känns så självklart, liksom klart att jag bor här och bor med min familj. Tror också att eftersom min lillebror är adopterad med, så påverkar det. Vi är liksom i samma "sits". Tror at det skulle vara helt annorlunda, om sin familj hade biologiska barn + adopterade.
Mina kompisar har nog funderat mera över att jag är adopterad än vad jag har. Men jag är så nöjd över att vara adopterad. Jag kanske annars skulle haft det tusen gånger värre. Vem vem?!

Jag känner igen mig med dig! Förstår vad du menar.

usha, känner igen mig. Och jag blir både ledsen och förbannad. För tyvär, så förknippas invandrare i de flesta fel (iaf väldigt många fall) ihop med ngt negativt. Alltså, en flykting som invandrat. När folk får reda på att man är adopterad så är man helt och håller accepterad. Jag känner dock inte att jag behöver känna samhörighet med mitt ursprung, (familj). Däremot kan jag känna ett sting när det diskuteras vem mina barn liknar Men jag har ett kort på min mamma, vi är nästan exakt likadana.
när JAG upptäckte att jag "såg annorlunda" ut, var jag ganska stor, typ 8-9 år. Det var liksom ingen som reagerade på det, men plötligt en dag fick jag se mig i spegeln. Och så kan det vara än idag, att "shit, jag är ju BRUN!!"

Men en rolig sak som hände för 1½ år sedan:

Vi var till akuten med min äldsta dotter, läkaren kommer in. Hälsar i hand på min (vita) man, tittar på dottern, hälsar på mig i hand, tittar på dottern, tittar på mig igen och utbrister; "- Men, är hon adopterad?" inget negativt, men lite förvånat.
Jag stammar om än ännu mer förvånat fram, att -Nej, hon är allt våran.
Läkaren tycks komma på sin tabbe, rodnar, och börjar leta efter stetoskopet!

En liten kul historia om hur (lite) omvärlden ändå lägger märke till skillnaden.

Hej allihopa! Har suttit och läst alla inlägg och blir både glad och berörd. Jag är snart 29 år och adopterades från Colombia när jag var ungefär 1 år. Jag är uppvuxen med min lillebror som kommer från samma stad, Cali men är inte min biologiska bror. Sen har vi en lillasyster som mamma o pappa fick själv. Jag/vi har alltid varit öppen om vårt ursprung och varit väldigt stolt över det. Jag minns när jag var yngre så kom min mamma till skolan för att berätta om Colombia o mitt ursprung och mina klasskompisar frågade varför hon skulle göra det tills de kom på "jamen just, Vanessa är ju därifrån". 
1986-87 åkte vi till Colombia o hämtade lillebror och sen åkte vi tillbaka sommaren 2000 med hela familjen. Det var en stark och omtumlande resa som jag önska alla fick vara med om. Innan kände jag ibland en önskan att söka efter mina biologiska föräldrar men efter resan fick jag som ett svar på varför det blev som det blev. Dom kommer alltid att finnas i mitt hjärta men jag vet att det är omöjligt att hitta dem då jag blev lämnad på gatan vid en korg. 
Det många ev er skriver är just känslan att höra  samman med nån, likna någon och undran över var man fått sin sångröst från, tokiga näsa, vackra ögon mm. Jag känner samma, ofta kan jag säga. Nu skojja jag ofta om det och är även stolt och när folk berömmer min för min sång så säger jag stolt att det har min mamma eller pappa gett mig. Men ja skyller även på mamma att ja svettas så lätt hehe. 
I höstas gifte jag mig med mitt livs kärlek och nu planerar vi barn, Det kommer bli starkt att se en lite parvel som förmodligen kommer ha några drag av mig. En som är lik mig ja åh min man såklart får jag hoppas :P

Men, jag har en stor rädsla att barnet ska bli sjukt, att ja ska bära på något som inge vet och sen blir det tokigt med barnet. Jag är absolut inte rädd för sjuka människor för jag jobbar själv på särskola och det är det absolut bästa jag vet. Jag vet att är det meningen så är det och vi kommer att klara det galant men känslan kommer ibland att tänk om det skulle vara nå skit i mina gener. Är det nån fler som känner igen den känslan?
Ha det bäst! Kram /Vanessa
- 

hej . jag är oxå adopterad i från indien . kom när jag var 1år o 6 mån . jag har precis börjat fundera på om jag vill ta reda på min familj . Hittade mitt barnhem på fejjan o blev lite mer nyfiken . jag har tänkt på att kolla upp till o från . speciellt efter jag fått mina barn , dom undrar ju vart halva dom kommer ifrån :) . Men det är ganska svårt o få reda på nåt . är det någon som vet uneför hur man går till väga .