Adopterad

usha, känner igen mig. Och jag blir både ledsen och förbannad. För tyvär, så förknippas invandrare i de flesta fel (iaf väldigt många fall) ihop med ngt negativt. Alltså, en flykting som invandrat. När folk får reda på att man är adopterad så är man helt och håller accepterad. Jag känner dock inte att jag behöver känna samhörighet med mitt ursprung, (familj). Däremot kan jag känna ett sting när det diskuteras vem mina barn liknar Men jag har ett kort på min mamma, vi är nästan exakt likadana.
när JAG upptäckte att jag "såg annorlunda" ut, var jag ganska stor, typ 8-9 år. Det var liksom ingen som reagerade på det, men plötligt en dag fick jag se mig i spegeln. Och så kan det vara än idag, att "shit, jag är ju BRUN!!"

Men en rolig sak som hände för 1½ år sedan:

Vi var till akuten med min äldsta dotter, läkaren kommer in. Hälsar i hand på min (vita) man, tittar på dottern, hälsar på mig i hand, tittar på dottern, tittar på mig igen och utbrister; "- Men, är hon adopterad?" inget negativt, men lite förvånat.
Jag stammar om än ännu mer förvånat fram, att -Nej, hon är allt våran.
Läkaren tycks komma på sin tabbe, rodnar, och börjar leta efter stetoskopet!

En liten kul historia om hur (lite) omvärlden ändå lägger märke till skillnaden.