Adopterad

Hej allihopa! Har suttit och läst alla inlägg och blir både glad och berörd. Jag är snart 29 år och adopterades från Colombia när jag var ungefär 1 år. Jag är uppvuxen med min lillebror som kommer från samma stad, Cali men är inte min biologiska bror. Sen har vi en lillasyster som mamma o pappa fick själv. Jag/vi har alltid varit öppen om vårt ursprung och varit väldigt stolt över det. Jag minns när jag var yngre så kom min mamma till skolan för att berätta om Colombia o mitt ursprung och mina klasskompisar frågade varför hon skulle göra det tills de kom på "jamen just, Vanessa är ju därifrån". 
1986-87 åkte vi till Colombia o hämtade lillebror och sen åkte vi tillbaka sommaren 2000 med hela familjen. Det var en stark och omtumlande resa som jag önska alla fick vara med om. Innan kände jag ibland en önskan att söka efter mina biologiska föräldrar men efter resan fick jag som ett svar på varför det blev som det blev. Dom kommer alltid att finnas i mitt hjärta men jag vet att det är omöjligt att hitta dem då jag blev lämnad på gatan vid en korg. 
Det många ev er skriver är just känslan att höra  samman med nån, likna någon och undran över var man fått sin sångröst från, tokiga näsa, vackra ögon mm. Jag känner samma, ofta kan jag säga. Nu skojja jag ofta om det och är även stolt och när folk berömmer min för min sång så säger jag stolt att det har min mamma eller pappa gett mig. Men ja skyller även på mamma att ja svettas så lätt hehe. 
I höstas gifte jag mig med mitt livs kärlek och nu planerar vi barn, Det kommer bli starkt att se en lite parvel som förmodligen kommer ha några drag av mig. En som är lik mig ja åh min man såklart får jag hoppas :P

Men, jag har en stor rädsla att barnet ska bli sjukt, att ja ska bära på något som inge vet och sen blir det tokigt med barnet. Jag är absolut inte rädd för sjuka människor för jag jobbar själv på särskola och det är det absolut bästa jag vet. Jag vet att är det meningen så är det och vi kommer att klara det galant men känslan kommer ibland att tänk om det skulle vara nå skit i mina gener. Är det nån fler som känner igen den känslan?
Ha det bäst! Kram /Vanessa
-