Jag är så rädd för att dö!

Hej Ts,

Jag känner igen mig precis. Tänker mycket på döden och hemska saker som kan hända, har nog alltid gjort det men det blev mycket värre sedan jag fick min dotter. Till slut kände jag att det tog upp allt för mycket av min tid och energi och frågade vår bvc-sköterska vart man kunde vända sig med sin oro. Jag började gråta medan jag pratade och både hon och jag blev rätt ställda. Jag är egentligen en social och positiv person och är expert på att dölja de här känslorna. Hur som helst blev jag hänvisad till vårdcentralens kurator och det var så otroligt skönt att få ur sig det jag tänker. Visst, jag grät en del i början men mest av lättnad. Och precis som tidigare mammor skrivit, det går att få bukt med. Det är JÄTTEVANLIGT och är just tvångstankar som man kan övervinna. Det finns jättebra böcker att läsa om man vill försöka klara det på egen hand men jag tycker absolut att du ska testa att träffa någon proffessionell. KBT är väl främst att rekommendera. Sorry det blev långt, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag lovar att det kan bli mycket bättre.

Jag har också läst "befriad från ångest" Tyckte den hade mycket att ge även om den mest handlar om panikångest samt att den är väldigt amerikansk. Men man kan plocka det som passar.

En annan bra bok är "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Många bra övningar i den. I samband med den skrev Åsa Nilsonne boken "Vem är det som bestämmer i ditt liv" Har inte läst den än men den verkar också jättebra. Konkreta tips även i den.

Jag har jättesvårt att släppa min oro, det känns lite som att om jag gör det, då går det illa. Jag oroar mig för att vara beredd på allt det hemska som kan hända. Jag känner också igen det där med "bad feeling". Är dessutom väldigt mån om att alla ska tycka om mig och vill absolut inte göra fel eller göra någon annan ledsen. Är usel på konflikthantering. I alla fall expert på att undvika dem.

Det jag har kallas GAD- generellt ångestsyndrom och innebär att man har lite ångest för allt möjligt och oroar sig varje dag. Behöver inte vara särskilt svår ångest men det hindrar en ändå lite i ens dagliga liv. Tydligen kan det bli värre med åren och lite hjälp på traven från en psykolog vore nog bra. Har hittils inte tyckt att det kännts tillräckligt allvarligt. En kurator var lagom.

Ångestsyndrom och depression är nog inte samma sak men man kan ju lätt känna sig eller bli deprimerad när man hela tiden går och oroar sig. Jag fick en utmattningsdepression av det, det tog all min energi.

Min kurator sa att människor med denna typ av ångestsyndrom är de bästa lärarna, skådespelarna och poeterna.

Det verkar vara väldigt svårt för de som aldrig känner av den här oron att förstå oss. Om det bara vore att välja att sluta oroa sig skulle ingen av oss sitta här och skriva. Som några skrivit tidigare så är detta tvångstankar och det är oerhört svårt att sluta med. Det är därför man kan behöva gå i terapi. Tips som "Skärp dig" hjälper tyvärr inte, även om man verkligen måste säga det till sig själv emellanåt. Men visst, både vi med ångest och våra partners lider nog av detta.

Måste vara underbart att bara kunna leva här och nu, det är mitt mål och min dröm.