Jag är så rädd för att dö!

Ojojoj det kunde lika gärna ha vart jag som skrivit ditt inlägg! Får hela tiden för mig att jag kanske är sjuk på något sätt! Ex canser! Är så himla livrädd för döden! Jag har ju min man och min son som behöver mig! Vi får helt enkelt stötta varandra här på familjeliv!

Ja vi får göra det! Men jag vill ju sluta med det här!
Jag vill inte tänka så här mer.. Och skulle jag gå till en psykolog... Vad skulle han/hon kunna göra? Trolla?
Tycker inte alls om att jag har det så här.. Och tydligen finns det fler som jag!
Nu ska jag lägga mig och jag kommer säkert tänka nåt nu igen..
Skriver mer imorgon när jag är lite piggare, nu ser jag nästan i kors!

Ska oxå försöka lägga mig! Tänk på allt roligt du och din familj har gjort under julen! VET precis, jag skulle nog inte äns kunna få fram varför och exakt hur jag känner för det är ju så svårt att förklara för en person som inte känner lika!  lider vi av Dötsångest?  God natt!

Så där har jag haft det i 2 år, sedan svärfar gick bort endast 57 år gammal och så kom tsunamin strax därpå och jag kunde känna smärtan att behöva släppa mitt barn i vattnet.... *ryser* fast jag tror inte den är på långa vägar i närheten av att behöva göra det i verkligheten....

Jag lyckades komma ur det ganska bra på egen hand. Hur kan jag knappt komma ihåg, men att öppna munnen och prata om det är en bra början, jag har pratat i timmar med min bästa kompis... oftast är det lättare att prata med en människa man känner än med en vilt främmande typ...

Idag kan jag leva parallellt med min rädsla och ändå må bra och inte domineras av den, kansk hjälpte det till lite att jag har planerat en eventuell bortgång med vad som händer barnen osv, jag har koll på det och sedan är jag övertygad om att jag kommer kunna se mina barn växa upp oavsett vilken sida gränsen jag befinner mig på, däremot är jag inte lika säker på att de ser mig....

I alla fall... idag fungerar det, men det har varit ungefär 1 år av panikfyllda nätter, panikångest och massor av prat....

Jag som skulle sova.. Blev nu helt tårögd av att läsa det Teskedsmamman skrev!
Planera för en bortgång? Det skulle jag aldrig klara av att göra.. Det skulle kännas som att jag bestämde att jag ska dö! Känns ångestfyllt att skriva om det t.o.m. men jag måste ju få ut det nånstans.. Pratar jag om det med min man så gråter jag bara eftersom jag är så känslig!

För mig var just det att jag hade pratat med kompisar om vilket stöd jag skulle önska att de gav min man vid bortgång osv gjorde att jag kunde släppa rädslan "vad händer med barnen", nu vet jag att de skulle få allt stöd de kan få i hela världen, även min man och de skulle ha en reserv att kunna ställa frågor till om sin mamma, de vännerna jag har invlverat är de som känenr mig bäst och vet hur jag fungerar...
Inte för att jag har några som helst tankar på att gå bort, men jag har backup ifall....

Att prata med någon är nästan ett måste oavsett hur mycket man gråter... de första gångerna jag pratade kunde kompisen knappt höra vad jag sa, han satt mest som ett frågetecken, men många upprepningar och penna och papper så gick det bra...

Ett problem mister oftast sin omfattning om man uttalar det....

Jag ska också skriva mer någon annan dag för jag är sååå trött, men här har ni en till som tänker likadant!!!!!! Ville skriva någonting för att spara tråden och för att visa att här finns jag också

KRAMAR till er, vi ska hjälpa varandra!!!!!!!!!!!

Det där liknar tvångstankar! S.k katastroftänkande.

Och det är inget man ska behöva gå omkring med, dagligen,  så att säga! Oroa sig för sina nära är ju normalt, och att man är rädd om sig är ju också normalt, men det är inte "normalt" (finner ej bättre ord nu!) att ständigt oroa sig för något som troligast inte kommer att hända! (olycka, svåra sjukdomar ).

Så vare sig "du vill eller inte" så lider du av ett ångestsyndrom, och dominerar det din vardag så råder jag dig att söka hjälp!

Jag vet och förstår hur du tänker och känner, been there done that. Men tankens kraft är stor, och det går att ändra sitt tankesätt! Fastän det känns helt hopplöst när man är uppe i det,och det man tänker är; "hur kan man inte tänka så här?!"

Utnyttja att du är som en "öppen bok", det kommer vara din styrka!

Kram!

Tack för dom underbara svaren!
Igår efter att jag startat tråden började jag nästan ångra att jag startade den över huvudtaget!!
För efter att han startat den så läser jag ju om det, blir påmind om det och tänker på det ännu mer..
Meningen var ju att jag skulle sluta tänka på det! Men nu tänker jag på det ännu mer ju..

Jag har alltså ett ångestsymdrom!! Det låter konstigt och det känns konstigt att tänka så om sig själv! För jag är ju bara en helt vanlig tjej... Känner mig vanlig och så inser jag att jag har ett ångestsyndrom.. Nu känner jag mig inte så vanlig längre! Nån som fattar vad jag babblar om??

Ska iväg på en längre bilresa snart och som vanligt kommer tankarna nu.. Tänk om vi krockar!!!
Jobbigt det här...

TS: Jo, det blir ju lätt så då man "babblar" om saken, då väcks tankarna lite extra! men det lägger sig snart ska du se!

Jag har varit deprimerad (kliniskt) och fick ångesttankar och ångest av detta. Jag tyckte liksom "vaddå?! Jag, som har båda fötterna på jorden , är förnuftig och lugn. Men det funkar ju inte så..

Vad jag vill ha sagt är att du är ju fortfarande en vanlig tjej! Du är inte ett ångestsyndrom!

Nää, du är inte vanlig, du är speciell!

"Tänk om"..?! Jaa du, tänk om det blir en jättehärlig resa?

Jag förlöjligar inte ditt problem nu (vet hur jobbigt det är!), utan jag försöker vända lite på ditt tankesätt.