Jag är så rädd för att dö!

exakt så tänker jag oxå, det är hemskt.. ena stunden tänker jag på hur jag skall göra med allt om gubben dör, med huset? alla grejer, ekonomin ? osv... eller om jag dör stackars barn, jag vill planera allt, men ändå inte... skriva ett avskedsbrev i bankboxen (så att ingen kan läsa den om jag är i livet) där jag förklarar för barnet hur mycket jag älskar denne så att hon har nått av mig när hon är äldre (om jag skulle dö snart) ..

nu skall jag åka på en veckas resa å tänk om pappan dör undertiden? jag tar ju mig självklart fortast möjliga hem till barnet men det kan säkert ta både 2-3 dagar innan jag hinner hem från andra sidan jorden, hur fixar jag någon som tar hand om barnet dessa dagar (aldrig haft en barnvakt - barnet är 5 år)?
får hon men av det?

Vi har inga föräldrar i livet, några släktingar som säkert ställer upp dock men det tar ju oxå några timmar i allafall innan de hinner till barnet...

ofta tänker jag oxå på bilolyckor, så jag vägrar att byta ut vår stads jeep då jag tror den skyddar bättre än en mindre bil.. (fast ingen av oss vill ha en jeep)

Det går bättre några veckor å sedan tänker jag mycket igen i några veckor, inte så att det direkt stör mitt normala liv men när jag är ensam å så...
När min pappa dog hade jag på nått sätt tänkt ut vilka som skulle få välja ut sakerna de ville ha från huset i vilken ordning, vad jag ville ha, att huset skulle säljas, begravning osv.. å det kändes lätt å bra att veta hur man ville ha det å slippa tänka på de bitarna när det väl var dags (dock kom det väldigt hastigt o oväntat).