Destruktiva förhållanden...

Läs: "Kvinnor som älskar för mycket" av Robin Norwood! Den har hjälpt mig att inse vad jag sysslade med....även hjälpt två tjejer på jobbet som verkligen hade destruktiva relationer....

Den kan också appliceras på män och läsas av dom!

I Grunden förklarar den VARFÖR vissa hamnar i dessa relationer och HUR man tar sig ur det sjukliga beteendet. För delvis så "matar" man ju relationen själv med energi.....och bidrar till det hela, håller det vid liv...utan att man ser det.

Gaidin: Jag höll hoppet vid liv ända till sista bloddroppen....

Om man kan få det att funka igen beror ju på om man bara hamnat i en TILLFÄLLIG ond cirkel, eller om relationen i stort sett alltid varit destruktiv..... En relation ska ju ta fram det bästa i en. Och ge mer glädje än sorg. Den ska sporra och ge trygghet. Om man behöver en "bilkrasch" varje dag för att må bra, så är ju frågan hur man själv mår egentligen och vilken bild man har av hur en relation böe vara.......

Ja, tyvärr är vi många som behöver kaoset för att tro att det är kärlek. Det vi inte ser är att det faktiskt inte är kärlek, när någon beter sig illa mot en!!

Det är INTE kärlek!

Men pga olika orsaker har vi kommit att tro att vi inte är värda mer....och vi låter oss trampas på....mästras....behandlas illa.
Kan vara så att man är uppvuxen med föräldrar som haft en liknande situation. Och då tror man att detta är kärlek....eller så är ens egen självkänsla så låg att man TILLÅTER någon behandla en illa. För man tror att man inte är värd mer, innerst inne.

Men det är INTE kärlek! Utan kan bli ett beroende, den ständiga osäkerheten....det ger ju oro i kroppen och en viss spänning att aldrig veta vad som inträffar härnäst.

Istället för att ägna sig åt bergsklättring och få spänningen tillfredsställd genom en resa, så får man det genom en destruktiv relation som ger en sömnbesvär.....och nedstämdhet i längden.

Hehe...det är bara vad jag har läst mig till, i min desperation att få må bättre nån gång......

mia och Gaidin: Det är bara vad jag har läst och det stämmer på många, men självklart inte på alla... NÅGOT gör ju att man stannar kvar, och vad är det? Om någon sårar och sviker en om och om igen, varför stannar man?

Om man inte har behovet av "spänningen"/lynnigheten hos den andre, vad håller en kvar? Att man älskar nån som inte älskar en tillbaka.....betyder inte det att man nedvärderar sig själv? Bara en hypotes...

Gaidin: Jag tror definitivt att båda måste ha ett "problem". Dom relationer jag har haft känner jag många väninnor som förundrats över och undrat; VARFÖR stannar du???? Så problemet fanns hos mig med: jag ACCEPTERADE hans beteende=byggde vidare på relationen.

Vilsen: Lyssna inåt! Du har ett svar inom dig, men lyssna noga inåt...

Det finns aldrig EN syndabock i en relation. Det är inte DITT eller hans fel..... Man utvecklas och förändras livet igenom, men kan ändå bestå ihop.... Flyttar ni isär en tid, så kan ni mötas igen sen med större självkänsla och uppskattning. Det går aldrig att hindra någon från att utvecklas, och oftast blir man ju en bättre människa och mer trygg i sig själv efter en förändring....

Du kommer att må bättre av att följa din inre röst, OM du inte anklagar dig själv...

Gaidin: Förstår dig, det är inte ett enkelt steg.....ännu jobbigare om ens partner faktiskt har en störning.....jättesvårt säkert!!

Den hårda sanningen är dock att man skadar sig själv genom att vara kvar. Bara sig själv. Sen har man en lång läkningsprocess framför sig, ju längre man stannat desto svårare blir återhämtningen...

UNDANTAGET är så klart om ens partner är sjuk, i t.ex. depression och får behandling....sjukdomar är ju ett undantag då man får tänka lite annorlunda... Men detta förutsatt att personen anses som frisk....

Gaidin: Förutsatt att personen är medveten om sin störning, aktivt sökt hjälp och VILL bli frisk. Ja.

Vilsen: Hur gamla är ni och hur länge har ni varit gifta? Under tiden som gått så förändras man som personer.... Jag tycker personligen att man måste få gå ut ÄVEN på egen hand...och resa också. Men jag vet att många inte håller med....men så tycker jag. Ett äktenskap är inte ett fängelse. Men har han alltid varit så här, eller har det kommit på senste??

Du är inte alls egoistisk, utan i perioder har man behov av att förnya sig och göra saker även på egen hand. Det är inte samma sak som otrohet! Han kan inte straffa dig för att hans ex varit otrogna, det är ju inte du!!

Anonym vilsen: Ja, du var väldigt ung när du fick fick barn, och kanske hann du inte bli klar och vuxen/färdig ännu då? Jag menar att detta som kommer fram nu egentligen kanske är ditt riktiga jag?

Jag personligen ser INGET fel i att gå ut då och då, ta några goda glas vin eller resa iväg med tjejkompisen......särskilt om man skaffat familj väldigt tidigt och plikterna haglat över ens huvud i massa år. Det är tungt för en så ung människa kan jag tänka mig.....att vara mamma i 20-års åldern. Han kanske inte förstår för att han var lite äldre när ni blev föräldrar?

Livsfråga: Ja, vi diskuterade det här ovan....vem av parterna som har "problemet" eller om båda har....

Absolut, gör man ett val... man väljer ju själv partner.

Läs boken "Kvinnor som älskar för mycket", som jag nämnde i början.... Jättebra!!!!

Anonym: Ja, vi har nog alla var sin liten störning tror jag....

Gäller nog bara att hitta nån med en störning som man kan stå ut med och han med min.....hhahah...

Tänk på detta: Man kan även sakna sin fiende när den försvinner.....pga VANAN. Så saknad är inte nödvändigtvis äkta kärlek.

Ni verkade inte vara bra för varann, vad jag förstår.....

Självklart innebär det massa räödsla, oro och en viss tomhet att det tar slut mellan er.... Det är en del av att det tar slut...

MEN känslan är tillfällig! Du kommer snart att ha brutit bindningen som finns mellan er....för det finns alltid ett starkt band av minnen, närhet, drömmar och hopp ett par emellan....som nu allt gått "förlorat"...... Det tar lite tid, men var tålmodig!! Känslan kommer att försvinna och du kommer att bli en starkare människa i längden!

Gaidin: Självklart är det inte enkelt.....jag försökte bara uppmuntra... Jag vet att det är hemskt svårt....

"Jag tror att en relation som är som en bergodalbana gör att man får starkare känslor..." - det är just det fenomenet som boken jag nämnde handlar om. Att vissa människor helt enkelt attraheras/blir mer kära av den turbulensen.....(om jag förstog dig rätt?)
Jag har också alltid varit sådan. Vet hur det känns. Dagarna varvas med lycka- sorg- hopp- gråt- lycka......och så går veckorna, månaderna... Och man sitter fast.

Anonym: Påminn dig själv om varför ni gjorde slut, för det finns en orsak. Det känns hemskt ensamt just nu, jag vet.... Och det tar tid att hitta sin nya identitet som inte längre är "vi".... Men ta det bara sakta och lugnt. Han lever och finns kvar, inget är kört för evigt. Är det meningen att det ska bli ni så KOMMER det att bli ni ändå! Men det låter ju som att ni behöver vila ifrån varandra nu. Så fokusera på din egen själ och på vad du vill göra som gör dig glad...

Det tar lite tid, men du kommer att bli lycklig igen!

Anonym: Boken finns att köpa både på nätet och butik.

Den ska finnas på svenska också, jag har den på svenska! Boken handlar om den "medberoende" personen som älskar en partner som inte älskar tillbaka på ett sunt sätt.

"Många kvinnor dras hela tiden in i olyckliga förhållanden med män. Sedan kämpar de för att få dessa dödsdömda förhållanden att fungera - genom att älska mannen ännu mer. Varför?"

Det är inledningen......

Anonym: I ditt fall är du destruktiv så som du uppfattar det.... Du menar att du förstör er relation eller?