Hej
Är det nån fler än jag som lever i ett destruktivt förhållande?, eller levt i ett som ni har tagit er ut ur?. Och hur upptäckte ni att det var destruktivt, och hur tog ni er ur det om ni har gjort det?. Denna fråga är riktad både till män och kvinnor.
Jodå, det fins nog många. Jag är en av dom, håller på att ta oss ut relationen, eller åtmonstone den destruktiva delen. Just nu håller vi på att flytta i sär för att få distans till varandra.
Min relation finns beskriven i min presentation och uppföljd i blogg här på FL.
Hur har du det själv? Vad pågår hos er?
Hej!
Jag levde i ett väldigt destruktivt förhållande i 2 år utan att ens inse att det var något fel. Han upptäckte väl aldrig att det var något fel.. Jag fick en sorts "uppenbarelse" under en lång utlandsresa där jag var avskuren från honom och mitt destruktiva sätt (sexmissbruk) och när jag kom tillbaka gjorde jag slut..
På vilket sätt är ditt förhållande destruktivt?
Vad menas med destruktivt....?
Motsats till konstruktivt. D v s söndertrasande i stället för utvecklande.
Anonym(ungodum): Jag mår dåligt, känner inte igen mig själv. Blir utsugen på all energi, detta då min sambo är bl.a oerhört ego och destruktiv i sitt sätt. Precis som Gaidin säger, motsats till konstruktivt, dvs att man bygger upp och underhåller så river man ner och låter det förfalla.
Läs: "Kvinnor som älskar för mycket" av Robin Norwood! Den har hjälpt mig att inse vad jag sysslade med....även hjälpt två tjejer på jobbet som verkligen hade destruktiva relationer....
Den kan också appliceras på män och läsas av dom!
I Grunden förklarar den VARFÖR vissa hamnar i dessa relationer och HUR man tar sig ur det sjukliga beteendet. För delvis så "matar" man ju relationen själv med energi.....och bidrar till det hela, håller det vid liv...utan att man ser det.
En destruktiv relation upprätthålls absolut av båda parter. Men det krävn egentligen bara en för att avsluta den.
Finns det någon som har haft en destruktiv relation för att sedan få ihop den igen? Till att bli en normal relation?
Gaidin: Jag höll hoppet vid liv ända till sista bloddroppen....
Om man kan få det att funka igen beror ju på om man bara hamnat i en TILLFÄLLIG ond cirkel, eller om relationen i stort sett alltid varit destruktiv..... En relation ska ju ta fram det bästa i en. Och ge mer glädje än sorg. Den ska sporra och ge trygghet. Om man behöver en "bilkrasch" varje dag för att må bra, så är ju frågan hur man själv mår egentligen och vilken bild man har av hur en relation böe vara.......
Anonym(varit där): Tänkvärt det du skriver, stämmer bra överens med om hur ett bra konstruktivt förhållande bör och skall vara. Just detta med trygghet och glädje, inte känna oro för allt och allting.
Ja, tyvärr är vi många som behöver kaoset för att tro att det är kärlek. Det vi inte ser är att det faktiskt inte är kärlek, när någon beter sig illa mot en!!
Det är INTE kärlek!
Men pga olika orsaker har vi kommit att tro att vi inte är värda mer....och vi låter oss trampas på....mästras....behandlas illa.
Kan vara så att man är uppvuxen med föräldrar som haft en liknande situation. Och då tror man att detta är kärlek....eller så är ens egen självkänsla så låg att man TILLÅTER någon behandla en illa. För man tror att man inte är värd mer, innerst inne.
Men det är INTE kärlek! Utan kan bli ett beroende, den ständiga osäkerheten....det ger ju oro i kroppen och en viss spänning att aldrig veta vad som inträffar härnäst.
Istället för att ägna sig åt bergsklättring och få spänningen tillfredsställd genom en resa, så får man det genom en destruktiv relation som ger en sömnbesvär.....och nedstämdhet i längden.